Dagens ilandsproblem och en massa blaha

Vi har som sagt flyttat på jobbet och jag har fått en fantastiskt fin och åtråvärd fönsterplats. Nära cheferna, skrev jag sist. Jag kanske var full då, för jag är inte alls nära cheferna. På min gamla plats satt jag på rop-avstånd, vilket jag utnyttjade flitigt. Hände något så ropade jag. Var jag klar med en text så ropade jag. Ville jag något så ropade jag. Oftast innebar detta att cheferna kom till mig och jag kunde i lugn och ro sitta kvar på min plats.

Nu däremot, SER JAG DEM INTE ENS. Det är fruktansvärt enerverande. Det, och att de är helt nya och typ inte vet vem jag är och därför aldrig kommer förbi mig heller. Jag känner att allt detta sammantaget sinkar min arbetskapacitet.

Man borde chatta mer med chefer i stället. Eller egentligen med alla människor. Det vore skönt för oss latmaskar.

I dag har jag förresten utfört en god gärning. Min mamma (hej hej) mejlade om att hennes sambo gärna ville bjuda in en ryss-israel-lituaer vid namn Oleg till jul. Han skulle annars sitta ensam och.. deppa, antar jag. Oleg och hans familj bor i en etta och familjen ska av oklar anledning åka till Litauen utan honom över jul. Om de nu firar jul, vilket min mamma inte tror, eftersom de kan tänkas vara judar.

Min första impuls på detta förslag var NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Nej. Och åter nej. På julafton vill jag ha lugn och ro och omge mig med personer jag känner väl, alltså min familj. Jag vill att min bror ska kunna gå runt och gnälla surt över att han inte känner någon julstämning, jag vill att Jojo ska sitta och tindra med ögonen (jo det gör du) och jag vill att min mamma ska vara sådär glad som hon alltid är när alla hennes barn är samlade samtidigt och hon får föda oss allihop ordentligt. Med en främling närvarande skulle min bror vara påklistrat trevlig, Jojo skulle kanske tindra lite mindre (fast nä, det skulle hon nog inte) och min mamma skulle visserligen vara glad, men spänd.
Och så skulle vi vara tvungna att prata engelska hela tiden av artiga skäl. Det kan man ju tycka att vi borde göra ändå med tanke på att mammas sambo inte pratar svenska… men han är inte så knusslig.

Hursomhelst. I stället för att svara NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ tog jag ett djupt andetag, tänkte på julens budskap (okej, jag kräks lite själv här, men det gjorde jag faktiskt) och såg för mitt inre Oleg sitta ensam i sin lilla etta och gråta hela julafton. Det kändes för sorgligt. Klart han skulle få vara med.
Fast då hade tydligen mamma redan bestämt sig för att det var en dålig idé. Jag fick alltså göra en god gärning OCH vara ensam med min familj på jul. Hurra!

Och så slutligen: jag har så vansinnigt ont i magen. Ville bara säga det.