Oroligheten

I går vaknade jag av oro. Det är det absolut sämsta sättet att vakna på och det är också omöjligt att somna om och komma undan. Gick upp och gjorde alla grejer som brukar lindra, lyssnade på musik, gick hem till mamma som kommit hem från Serbien, tog en lång promenad med världens gladaste hund, pratade med världens bästa Sarah.

Till slut gav det med sig. Kanske för att jag fick pretzels i present. Och röda ögon-droppar. Även om det skulle kunna tolkas som en pik…

Fick också quinoasallad med halloumi till middag (fast jag fick i princip laga den själv). Och godis.

Somnade före 22. Vaknade halv fem och ville gå upp. Det fick jag inte, så jag sov en stund till. Nu är jag på jobbet och vill bara lyssna på Montt Mardié hela tiden. Tänk om man kunde göra det samtidigt som man läser vetenskapsrapporter och gör enkäter, vad härligt det vore.

För övrigt är min pappafamilj tydligen i Sverige nu tror jag. När tänkte ni ringa och säga hej till er äldsta dotter, vavava?