Katter bland hermelinerna

Jag var precis ute och försökte förmå blodbussen som står parkerad utanför redaktionen att ta emot mitt blod. Det gick den inte med på. Fortfarande för blodfattig för att få ge, hur mycket spenat ska en människa behöva äta egentligen? Fick dock en trisslott som tack för erbjudandet. Vann ingenting. Rätt åt mig.

På tal om blod och skräck. I lördags klädde jag och Sara ut oss till Cthugha och Tulscza, den brinnande lågan och den gröna lågan. Jag var klätt helt i rött, hade orange och gula slingor i håret och flames målade i ansiktet. Sara var likadan, fast grön. Vi klädde inte ut oss till lågor bara för skojs skull som man skulle kunna tro, utan för att vi var bjudna på fest med ett skumt tema som jag efter åratal av googling lyckades förstå mig på.

Såg framför mig hur skräcknördarna på festen skulle välkomna oss med öppna armar, peka på mig och uppsluppet, imponerat ropa ”HON ÄR CTHUGHA!”.

Så blev det inte riktigt.

När vi öppnade dörren till festlägenheten möttes vi i stället av ett hav av svartklädda människor i 20-tals societetskläder. Pärlor, huvudbonader och ansikten täckta av svarta flor. De tittade på oss som om vi hade gått fel. Värdinnan erbjöd oss till och med diskret, vid två tillfällen, att låna kläder av henne. Aldrig ett gott tecken.

Så kan det gå om man missuppfattar ett utklädningstema totalt, barn. Har sällan känt mig så malplacerad, men efter ett par glas vin gick det över och jag ägnade resten av kvällen åt att hävda att alla andra missuppfattat det EGENTLIGA temat.
Om Sara någonsin förlåter mig för att ha missat ett tillfälle att klä sig i sina 20-talsattiraljer som bara ligger i hennes garderob och väntar på rätt tillfälle är däremot mer oklart, men jag håller tummarna.