I dag är ingen vanlig dag

Första natten på en vecka när jag äntligen får sova ordentligt, utan katter som hoppar på mig eller pappor som stormar in klockan fem efter att ha begett sig mot flygplatsen en kvart tidigare, för att de glömt sina plånböcker (han hade så klart inte glömt sin plånbok, det där är ett ticks min pappa har, men det hjälper inte att säga det, man måste delta i letandet tills han hittar den i sin bakficka/väska/hand). Den första, efterlängtade natten. DÅ ska så klart århundradets mest spektakulära rån utspela sig, i princip på MIN GATA, och jag märker INGENTING.

Inte förrän jag gick till bussen, belägen precis bredvid värdedepån, fattade jag att något hade hänt. Fast jag tänkte att det nog bara var någon liten bilolycka. Tills jag upptäckte att min blondaste vän, som råkar jobba på en av våra största kvällstidningar, stod med block och penna i högsta hugg några meter bort.
Sedan grämde jag mig hela dagen för att jag inte vaknade av helikopterljuden och tog chansen att vara först på plats.

I dag kompenserar jag tydligen med att enbart skriva Strindberg-långa meningar. Det kan man också göra.

Annars har jag och min skrivbordsgranne startat ett litet krig mot en äldre herre här i huset som inte anser att kvinnor har i journalistyrket att göra. Det anser vi. Vi anser däremot inte att folkilskna människor som inte kan föra ett samtal utan att skälla har i det här huset att göra. Emmasera följer utvecklingen löpande.

I dag fyller min yngsta syster år. För nio år sedan var hon bara ett litet knyte i min famn i ett rum med utsikt på Södersjukhuset. Lilla gulliga, obstinata, tuffa, super-Thea. Det ska firas!