Åt helvete med himlen

Jag känner mig konstig. Den här måndagen kom lite som en chock, jag var ju inte klar med helgen. Vad gjorde jag i går egentligen? Det enda konkreta jag kan komma på är att jag gick en lång (var den ens lång?) promenad med Sara i ett beckmörkt Bagis. Det var mysigt. Sara ville egentligen svänga in i den ännu mörkare skogen, men stopp och belägg sa jag. Någon måtta får det vara på äventyren.

Ett annat mörkt ställe i går var tvättstugan. När jag hämtade det sista hade elen slagits av därnere, troligen från att stoppa alla hobby-tumlare från att go crazy och tumla loss nätterna i ända. Det kan man ju ha förståelse för. Att man måste hindra, alltså. Men måste man stänga av ALL ström? Det blir ju så himla mörkt då. Och jag hatar mörker. Även om det bara innebär brist på ljus.

På tal om brist på ljus så minns jag inte en solig dag. Inte heller en dag utan nederbörd, framförallt regn. Det känns som att jag sakta möglar.

Måndagmorgnar blir extra härliga när man börjar jobba halv åtta och därför måste gå upp i princip innan man har gått och lagt sig. Om jag bodde längre från jobbet skulle jag dö. Nu nöjer jag mig med att vilja dö. Det var mörkt när jag gick upp också, så klart.

Men lördag var en rolig dag! Jag gjorde först absolut ingenting fram till klockan fyra, då jag fikade med en av mariorna (jag vet att du läser här, du kan lika gärna ge dig tillkänna...) i Gamla stan, på Kaffekoppen. Ett typiskt kafé från min gymnasietid, som jag berättade för Maria. Men det är ju mysigt. Jag hade nog rätt bra smak i min ungdom.

Därefter gick jag hem igen och slöade i två timmar till, innan det var dags för helgens stora event – Matlaget goes restaurang. Närmare bestämt Den gamle och havet. Gott och mysigt, fast med en väldigt glossig servitör.  En med sån där yta man skulle kunna skrapa bort, ni vet.

Sen gick matlaget på klubb och roade sig kungligt hela natten. Det var himla kul! Jag träffade mannen bakom Eurovision-animationen. Inte för att jag på rak arm kände till att det fanns en Eurovison-animation, men nu när jag vet det känns det ju storartat att ha träffat upphovsmannen. 

Hahaha, nu börjar folk droppa in här på jobbet, senast en reporter iklädd gul varningsväst.

Chef: Jaha, har du något vägarbete på gång du eller?

Hon: Jag cyklar faktiskt. (Surt.)

Hahaha! Nu: Möte.