Nu är det klippt

I dag har jag klippt mig. Mina frisörbesök kan liknas med en kamp mellan två lika envisa, starka, okuvliga viljor. Man skulle kunna gissa att viljorna tillhör frisören och mig själv, men det är bara till hälften rätt. I själva verket står striden mellan frisören och ... Oskar.

Konflikten är infekterad. Frisören vill att jag ska se cool ut, Oskar vill att jag ska se ut som jag alltid har gjort (helst inte sticka ut mer än vår tapet). Frisören vill att jag ska ha kort hår, Oskar dör om jag klipper för mycket. Frisören älskar att plattånga mitt hår så ingen känner igen mig, Oskar tycker det är fult (och onaturligt) när jag har platt hår och föredrar lockarna. Båda inblandade är dessutom medvetna om att den andre har totalt motsatt uppfattning och ser det lite som en tävling att få sin egen vilja igenom.

Vän av ordning undrar kanske vad jag själv tycker. Svaret är: inte så mycket. Jag vill mest se snygg ut och har svårt att avgöra vem jag ska lita på, frisören eller Oskar. Frisören har å ena sidan känt mig längst (han har klippt mig i fyra år), Oskar måste å andra sidan se mig oftast och borde inte vilja ha en tjej med fult hår. Det brukar sluta med att jag försöker kompromissa – frisören får inte klippa mer än topparna och luggen, men i gengäld bestämma fritt över plattången och slingfärgen. 

Man kan bli gråhårig för mindre.

Kompromissen verkar i alla fall uppskattad av utomstående. Jag har fått beröm på jobbet och efter att jag intervjuade en humor-kändis skickade denne ett mejl som innehöll ordet ”babe”. Baben var jag, alltså. Jag borde stå över att tycka att sånt är coolt, men det gör jag tyvärr inte. Enda anledningen till att jag inte skryter om vilken kändis det var, är att jag är rädd att han skulle googla sig själv och upptäcka att jag blev smickrad.

Det vore inte bra för min image.

Men jag tar det som en bekräftelse på att det visst är snyggt med platt hår.

Frisören - Oskar, 1-0.