Hjärtont

Jag skulle skriva ett mejl till min bonusmamma som bor med min pappa och mina småbröder i ett land långt, långt härifrån. Jag skulle skriva att jag saknar henne. Att jag saknar henne så mycket att jag måste låsa in mig på redaktionens toaletter och gråta en lång stund bara jag börjar tänka på det. Att jag aldrig lyckas skriva mejlet eftersom själva tanken framkallar så mycket tårar.

Men det kändes så himla infantilt och överdrivet och uppmärksamhetssökande, så i stället skrev jag bara att jag saknar henne. Innerligt. 

Nu börjar jag gråta igen.