Jahapp

Eftersom det står lika mellan dejtrapporter och sågverksdatabas så får jag väl helt enkelt köra någonslags kombo. Eller skriva om något helt annat. Eller så kan ju alla ni som läser varenda inlägg och aldrig ger er tillkänna ta och göra det. Ge er tillkänna alltså. Och rösta. Så här kan vi ju inte ha det. Exempelvis du, lillasyster, som tycker jag bloggar för lite. Du kommenterar för lite!

Ja, jag är lite vresig i dag. Jag har så himla ont i ryggen förstår ni, det började i torsdags och tycks aldrig vilja ge sig. Jag borde verkligen börja träna på allvar, men jag hinner ju inte. Nästa år, i januari, när alla tentor är förbi, då. Då ska jag använda mina friskvårdspengar och köpa ett nytt träningskort. Om ingen råkar smälla till mig i huvudet så jag skriver upp mig på en ny heltidskurs på universitetet alltså, men det tror jag knappast. Jag är så sur på universitetet i dag att jag blev väldigt nöjd när jag råkade snubbla över en rapport som kan bli en kritisk artikel om nämnda studieanläggning. Den har jag skickat till min chef. Flitig anställd och hämnaren från Hägersten på en och samma gång! (Okej, jag bor inte i Hägersten längre, men det lät så snyggt med något på H i den där meningen.)

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

• Någon kille i piratpartiet uttalade sig om IPRED-lagen för nån vecka sen. Ordet han använde var ”fruktansvärt”. Att barn dör i krig är fruktansvärt. Att straffångar torteras i Nordkorea är fruktansvärt. Att nästan 200 dog i Indien i förra veckan är fruktansvärt. Att inte längre få fildela i lugn och ro är inte fruktansvärt. Det kan säkert vara störigt, irriterande, onödigt, förjävligt och jobbigt, men inte fruktansvärt. Nyanser, please.

• ”De tvingades stanna i Thailand i fyra dagar” och liknande snyfthistorier. Alltså, jag fattar att det är jobbigt med ovissheten, jag har själv skrivit om mina goda vänner som missade sitt plan och kände sig avskärmade från världen i flera dagar. Men jag vet inte. Att tvingas stanna i Thailand låter helt enkelt lite... uddlöst. Det låter mer som en belöning. Jag skyller det på rubriksättarna och folk av min egen sort. 

• Jag vet att jag är ungefär elva år efter. Men Nina Solomins Ok, amen är verkligen superbra. Om jag hade mer tid att läsa för nöjes skull just nu hade den varit slut nästan innan den hann börja. Nu får jag suga lite på karamellen (positiv aspekt på stress!).

Hejdå!