I det heliga landets grannland

Nu är jag i Jordanien. Här är det lite sol och lite moln, men man kan sitta ute i t-shirt om man inte har något emot att huttra en smula. Som svensk maj ungefär.

Jag flög igår kväll. Träffade en kille på flygplatsen med en bagagetag märkt ”AMM” och började prata med honom, min vana otrogen faktiskt, jag är inte så mycket för att prata med främlingar egentligen. Han var halvjordanier och halvskotte och pluggade något med molekyler i Linköping, en stad han avgudar. Verkligen avgudar. Det bästa studentlivet i Sverige, slog han fast, och berättade galna historier om hur de gick ut i sina overaller och pratade med ALLA de mötte. Alla ville festa! I hans öron var det galna historier, i mina kändes de ganska normalt studentikosa, men det sa jag så klart inte. Han blev tillräckligt utom sig av förvåning när jag inte visste vad Linköpings-studenten Oskar hade för färg på sin overall (hade du en overall? Jag trodde inte det, men ville inte göra honom besviken).

Bill hette han i vilket fall och han hade köpt dalahästar i julklappar till hela sin muslimsk-kristna (”we celebrate everything”) familj. Och surströmming. 

(Här var jag tvungen att göra ett kort avbrott för att pappa och Elias skulle testa att bära mig upp för trapporna, i träning inför farmors ankomst. Det gick bra, kan jag rapportera, fast barnflickan/städhjälpen Nell såg väldigt förvånad ut när hon fick syn på oss.)

Planet var försenat så jag var inte framme förrän vid kvart i tre i natt. Då lyckades jag hamna sist i visum-kön eftersom jag satt på en fönsterplats på planet och amatörerna bredvid mig var såna där jobbiga typer som säger ”äh, vi har ju ingen brådska, vi låter alla gå av först”. Upplysning: Det är enbart tillåtet att göra så om man INTE har en okänd person innanför sig. 

Jag hamnade alltså sist, men fick mitt visum till sist och kunde gå igenom passkontrollen. Då dök en ny kille upp och ville kolla på mitt pass och innan jag hann reflektera över vitsen med att titta på mitt pass igen två meter efter kontrollen och att killen dessutom inte var uniformerad, gav jag honom det lilla röda häftet. Han var förstås inte passpolis, han ville bara veta mitt namn. ”You are sooo beautiful” ville han gärna säga mig också. Det räcker långt att ha någon slags ljus nyans på håret och klänning som slutar en bit över knäna. 

Det töntigaste med flygplatsen i Amman är att man måste röntga bagaget igen innan man får lämna den. Så otroligt meningslöst. Det är väl inte som att jag skulle lyckats smuggla ner något under flygresan?

Nu är jag framme i det fina huset och det var kul att träffa alla bröderna och pappa och Lena igen. Och Nell, barnflickan/städhjälpen. Hon är rolig, men lite speciell. ”Still sexy!” sa hon glatt och drog i min t-shirt när hon hälsade i förmiddags. Jag var iklädd ett par gamla mjukisbyxor, en väldigt osexig tröja och hade bara sovit i fyra timmar. Alltid kul att uppskattas för den man är utan att behöva göra sig till...

Nu ska vi snart åka till Mecca Mall där det tydligen finns en massa jultomtar. Mecca och jultomtar. Troligen inte två ord som ofta används i samma mening.