Gripande, vacker sorg

Det är OS-feber på jobbet, tennis avlöses av fotboll och folk är så fredagsloja att de slutat låtsas jobba och i stället ägnar all uppmärksamhet åt sport och glada samtal. Själv har jag just sorgset konstaterat att min efterlängtade övikstjejträff på måndag inte blir av – eller åtminstone inte med full styrka, eftersom favvo-Jill skickas till London på söndag. Bittert, men kul för henne så klart. Och välförtjänt.

I går låg jag och Oskar och lyssnade på Mia & Klaras sommarprat i sängen sent på kvällen. Jag tycker deras var det bästa av dem jag hört, särskilt Mias. Hon pratade så rått och innerligt rakt ur hjärtat att det ruskade tag i mig ordentligt flera gånger. När hon talade om relationen till sin numera döde far började jag gråta. Det var så sorgligt och gripande och vackert på samma gång.
Oskar var tyst, lugn, trygg förståelse bredvid mig, som han alltid är, som jag älskar att han är när det som mest behövs.

Jag satt och bläddrade i min almanacka och skulle skriva aktiviteten för dagen på lördagen den 23, men ”pappa gifter sig” kändes för konstigt, så jag skrev pappa + Lena och ritade ett svagt hjärta runt deras namn i stället. Det kändes också märkligt, men inte lika. Jag ska vara vittne och det ska enligt uppgift bli en lugn och nedtonad och juridisk tillställning, men ändå. Pappa gifter sig. Eftersom de kom på det med så kort framförhållning var jag tvungen att be min chef om ledigt ”för pappa gifter sig då”, två veckor innan det skulle ske. Det tror jag hon tyckte var ganska underligt det med, men hon höll god min.

Nu ska jag gå hem och starta den här helgen med en middag på Ciao ciao med min älskling.