Klockan nio började dock en tjej jag aldrig sett förut, som nu sitter alldeles till höger åt mig. Jag såg så klart när hon kom, jag såg att hon tittade lite mot mig, men tittade stint in i min skärm för att slippa hälsa. Nu, så här tre timmar senare, ångrar jag det beslutet litegrann. Det kan liksom inte bli naturligt för oss att hälsa på varandra nu. Jag kan inte plötsligt titta upp och säga ”men HEJ, dig har jag aldrig sett förut!”. Det kommer bli samma grej som med en praktikant som jobbat här sedan i augusti, som jag väntade för länge med att hälsa på (jag fattade inte om han var fast anställd som varit tjänstledig, helt ny vikarie eller en praktikant och när jag inte vet tycker jag det känns obehagligt att hälsa. Han kanske är någon jag borde känna till, jag kommer verka otrevlig, tänker jag och ignorerar den stackars pojken totalt i stället. Det trevliga sättet att handskas med situationen...) och numera bara går förbi utan att säga någonting. Vi tittar på varandra. Noterar varandras existens. Slår sedan ner blicken.
Båda vet att det är försent.
3 kommentarer:
Det är inte försent Emma. Kanske för praktikanten, men inte för den nya tjejen. Hälsa vid fikat eller kaffeautomaten eller när som helst, hon kommer bli glad och finna förtröstan i det. Jag menar det är ju inte så kul att komma till en arbetsplats där grannen surt stirrar in i skärmen utan att bemöda dig med en blick.
peace man
Nä, jag vet. Jag är verkligen inte den man vill möta på en ny arbetsplats, tyvärr. Jag är väldigt sur av mig i ett ingångsskede som varar i cirka tre månader. Men därefter är jag supertrevlig! Då har hon nog i och för sig slutat redan.
Jaja, jag kanske kan hälsa nu när hon återvänder från lunchen.
gör det!
puss
Skicka en kommentar