Yes. We. Can.

Det kändes väldigt konstigt att gå till jobbet klockan tio över tre i morse, att möta fulla casinobesökare som ramlade in i taxibilar för att åka hem och sova när jag själv var i färd att sparka igång arbetsdagen. Staden är märklig klockan tio över tre på natten till en onsdag. Lugn, men ändå levande, lite obehaglig i sin tysta lågmäldhet.

På jobbet var världen däremot sig lik. Det var bara att dra i sig koffein och sätta igång, göra sig till kung över huvudtexten, kapa, omstrukturera, hänga med i alla nyhetskanaler, oj där tog han Ohio, och Virginia!, och där vann han, kaos, taltranskribering live av bara farten och plötsligt var klockan nio och alla vanliga kolleger började strömma in. Det kändes fel på något vis. Vi hade det så intensivt och skönt i vår bubbla av nattarbetare, nu sprack den och kvar fanns bara en oerhörd trötthet och oändligt mycket fnitter.

Kollega: Kan jag sitta på den här platsen i dag?

Jag och Maria i kör: YES YOU CAN!

Oerhört roligt.

Så här i efterhand förstår jag att jag troligen i framtiden kommer att berätta om den här natten för mina barnbarn. USA:s första svarta president, dagen då amerikanerna röstade för en förändring. Hur det än blir – en historisk dag.

Yes we can har alltså varit ledordet för dagen, vilket kan kännas passande eftersom jag nu sitter med en hemtenta. På det området känns det inte särskilt kul just nu. Jag kommer troligen bli underkänd på senaste tentan och inte för att jag inte kunde svaren, utan för att jag brutit mot reglerna. 

Det känns verkligen fruktansvärt jobbigt, jag förstorar troligen upp det hela eftersom jag är så trött och stressad, men 1, jag hatar att misslyckas, 2, det känns helt värdelöst att misslyckas på grund av slarv och lathet vilket tyvärr är fallet. Usch. Sådant här får mig verkligen att tappa sugen, men samtidigt vägrar jag ge upp eftersom det skulle innebära ett ännu större misslyckande, så det är bara att bita i det omtalade och ack så sura äpplet och se till att klara den aktuella tentan i alla fall.

No, we can't. Så känns det. Som vår korrespondent glädjespridande som få hade som bloggrubrik precis efter Obamas vinst i morse. Någon måste ju vara mot strömmen.