Elin berättade om en vän, en sådan som ”är en vän i motgång, men inte i medgång”. Först trodde jag att jag hade hört fel, jag har alltid tänkt på det där gamla dravlet med ”älska mig mest när jag förtjänar det minst” och så vidare, men hon sa inte fel. Och precis hur rätt det är, slog mig ett par sekunder senare.
Vänner som är snälla när det går dåligt är förstås bra att ha, men bara om de är precis lika snälla när det går bra. Bara om de jublar och gläds och hurrar och skrattar lika intensivt som de tröstar, lyssnar, peppar och ältar. Bara då.
Jag tror inte alltid jag varit bara en medgångsvän, men det ska jag försöka bli nu. Och jag ska förvänta mig samma sak i gengäld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar