Hon: Är vi ihop nu då?
Han: Måste vi sätta ett namn på det... kan vi inte bara... vara? Så här som vi är?
Hon: Jo, men då tänker jag fortsätta dejta möbelsnickaren.
Han: Jaha...
Hon: Vill du det?
Han: Nej...
Hon: Vad vill du då?
Han: Jag vill... att du ska vara med mig. Och inte med några andra.
Hon: Det låter som något man bara kan begära om man är ihop...
Han: Ja. Okej. Då är vi ihop.
Hon: (ler stort)
Han: Jaha, då har man ett förhållande igen! Det var längesen det.
Sedan dess är det han och jag och det går inte många dagar utan att det slår mig, med full kraft i solar plexus, hur otroligt lyckligt lottad jag är ändå.
2 kommentarer:
Vilka jävla ultimatum du ställde. Modigt. Eller farligt?
Oskar påminde mig om att jag glömde delen där han sa ”men kan vi inte vara ihop i smyg, utan att berätta för någon?”.
Hahaha. Men det kändes aldrig farligt. Jag visste på något vis att han skulle gå på min linje.
Skicka en kommentar