Gräslig lunch

I dag åt jag lunch med mina favorit-marior på jobbet (Det har nu när jag tänker på det varit en ovanligt bra Maria-dag, på vägen till jobbet träffade jag min gamla sambo-Maria och fick en kram som kändes väldigt välbehövlig en grå måndagmorgon). Jag åt pasta med pesto och ruccola och ruccola är visserligen italienskt ogräs, men vanligt gräs brukar ändå vara rätt ovanligt på lunchrestaurangstallrikar. Jag hittade ett helt strå, ett sånt där man kan göra ”ritsch” på med fingrarna och bli antingen höna, kyckling eller tupp, ni vet. Som ser ut som vass. Helt vanligt gräs alltså. Det tyckte jag var ganska kul och berättade det för personalen mest som en lustig historia, vilket scorade mig ett frikort på nästa lunch. Då önskade mariorna minsann att de också hade fått gräs i sin mat!

Förutom lunchen var det en jobbig dag på jobbet. Jag har skrivit om Baby P, en 17-månaders bebis som torterades och misshandlades till döds i Storbritannien. Jag fattar inte hur jag klarar av att skriva om sådant, jag kan nämligen inte med att se förtryck, tortyr och misshandel på film eller läsa om det i böcker och på mitt jobb är det ju egentligen ännu värre eftersom det är verklighet. På något sätt kopplar jag bort och kör på autopilot tror jag. Jag ser inte riktigt Baby P som en människa, för om jag gjorde det skulle jag nog börja gråta på jobbet. Det var nära ändå. Min artikel är snäll om man jämför med många brittiska beskrivningar av vad som pågick i Baby P:s hem. Usch.

En trevligare bebishistoria är den om Baby-Ludd, som var hemma hos mig i helgen. Inte ensam, eftersom hans föräldrar tycker han är för liten (fyra månader) för att åka till Stockholm själv, men det var fint ändå. Oskar blev väldigt förtjust, jag tror han kände en stark samhörighet med Ludde. Båda två dreglar mycket, båda två har ett gott humör och båda gillar att ligga och slöa. Kul att folk kan umgås över åldersgränserna.

Vi vuxna spelade spel (jag vann!), åt god mat (jag lagade!) och drack ganska mycket vin (jag drack inte mest, det gjorde utan konkurrens Erik, som vi numera ännu mer kallar Kräki). Jag och Frida (och Ludde, men han sov mest) gick dessutom på en foto-utställning och fikade ungefär 18 gånger på stan, bland annat med Bolibompa-Markus, som Frida kallar honom. Hon kallar honom det för att det är hans artistnamn, jag har försökt förklara för henne att jag skulle fatta om hon bara sa Mackie, men det begriper hon inte. Så, vi kör på Bolibompa-Markus. Han gick samma journalistutbildning som oss, men funderar nu på att satsa helhjärtat på import, berättade han. Väldigt märkligt, men skoj.

I går åkte familjen hem till Växjö igen och jag och Oskar gick på stan och fikade en sväng med Jenni och Oskars bror Gustav. De bjöd in oss på bal på slottet, vilket gjorde mig mycket glad. Äntligen en ny chans att ha min fina bröllopsklänning! Eller måste man ha långklänning på bal förresten? Min slutar ju precis under knäna. 

När vi hade fikat klart åkte vi till en annan favorit-Maria, även kallad min mamma. Hon hade lagat supergod söndagmiddag och sen diskuterade vi amning, fåniga t-tröjor och såg en film. Sen hände inte så mycket mer den helgen.

Oskar skulle egentligen vilja ha en likadan mössa 

som jag, men han vågar inte låna den in public.