Eget rum

Ofta önskar jag att Oskar hade ett eget rum. Som i dag när jag kommer hem och duschdraperiet har rasat ner av tyngden från alla handdukar han envisas med att hänga över det, i stället för på handdukstorken. Då skulle jag velat att han hade ett eget rum där jag kunde slänga in handdukarna, i stället för att behöva plocka upp dem från golvet och vika dem snyggt helt själv. Jag skulle förstås kunna låta bli och låta honom göra det, men 1, jag stör mig för mycket på uppenbar oreda (dold oreda är mer okej) och 2, några av Oskars vänner ska följa med honom hem i kväll. Det värsta jag vet (okej, överdrift) är när utomstående tvingas existera i min stökiga tillvaro. Jag vill att utomstående ska leva i villfarelsen att mitt hem alltid är välordnat och fräscht.

Av ovanstående stycke skulle man kunna tro att Oskar är ett litet dagisbarn, ser jag när jag läser igenom. Så är icke fallet, för nytillkomna läsare. Oskar är 27 år och civilingenjör. 

Om denne 27-åring hade ett eget rum skulle jag när jag tänker efter också med stor tillfredsställelse slänga in hans gamla sockar i det efter att ha fiskat upp dem från golvet framför soffan. Och tömma hans rakapparat i smyg under hans säng, så de små stubb-håren hålls borta från sidan på handfatet.

Fast han får inte sova i det egna rummet. Eller vistas i det. Då blir det så tråkigt och ensamt för mig.

Själv har jag för övrigt ett eget rum: förrådet i källaren. Där står 90 procent av mina saker. För en månad sedan var det 95 procent. Sakta men säkert smugglar jag upp dem i lägenheten...