Nattsvart

I går såg jag faktiskt solen i ungefär tre minuter på vägen mellan hemmet och jobbet. I dag när jag vaknade var det tjocka jämngråa molntäcket åter på plats, som om den blåa himlen bara var något jag hade drömt. På söndag lämnar jag det här mörkerhålet för varmare breddgrader och det är tur, för jag orkar inte så länge till. 

Det här vädret gör mig apatisk. Jag började klockan ett i dag och skulle ha hunnit göra en massa saker före jobbet, men det enda jag hade lust med var att ligga i min säng och youtube:a sorgliga låtar. Jag tycker synd om mig själv och omfamnar självömkan genom att exempelvis lyssna på Come pick me up med Ryan Adams fem gånger i sträck. Just den låten är min bästa tyck-synd-om-låt, för den får mig att tänka på många otroligt sorgliga stunder i livet och göra allting lite extra svart. Jag lyssnade exempelvis på den när en pojkvän precis hade gjort slut och det är ju inget jag är ledsen över nu för tiden, men däremot kan jag bli ledsen av att tänka på hur otroligt ledsen jag var då, för sisådär fyra år sedan. Väldigt konstruktivt, jag vet.

Det är som att gråmulenheten har parkerat sig över bröstet och fått hela mitt humör att gå i moln. Jag hatar det. Jag tycker det är konstigt att folk INTE blir vinterdeppiga när de bor i det här deprimerande landet. Om det fanns någon jag kunde skälla på över solbristen skulle jag verkligen göra det, men det finns ju tyvärr ingen väderansvarig.

Så jag väntar. På söndag. Sun-day. Please. Bara jag får ladda lite sol och ledighet så kommer energin och glädjen komma på köpet. Hoppas jag.