Ut på böljan den blå

I går var det ett tag så mycket att göra på jobbet att jag kände för att lägga mig under mitt skrivbord och gråta. Jag har en mycket hög stresströskel, men när jag förväntas minut för minut-rapportera en presskonferens och samtidigt intervjua generaldirektören för folkhälsoinstitutet så blir det väldigt uppenbart att jag faktiskt bara är en person.

Lyckades dock på något magiskt sätt genomföra båda sakerna utan att det blev helt galet åt något håll, men när arbetsdagen var slut var jag det också. Helt slut. Fast så uppe i varv att jag skuttade hela vägen hem.

Nu är jag ledig i fem härliga dagar, varav jag ska tillbringa två på en färja tillsammans med nästan hela mammas del av släkten. Morfar fyller 80 och har planerat denna Finlandskryssning sedan sensommaren. När jag ringde för att berätta att jag och Oskar hade gjort slut var hans första reaktion ”men ni följer väl med på kryssningen ändå?!”.

(Jag sa ja och lät mamma berätta att morfar var tvungen att ändra i sin sedan länge färdiga bokning, tyckte det kändes enklast så.)

Vi åker mitt i veckan för att morfar inte vill ha en massa festande ungdomar med på båten. Vad han inte vet är att vi åker mitt i sportlovsveckan. Det ska bli roligt att se hur han kommer att hantera den informationen när båten har kastat loss och partyt sätter igång på allvar! 

I förmiddags var jag och tränade i förebyggande syfte eftersom jag är rätt säker på att den här kryssningen kommer medföra ett evigt ätande och på vägen hem gick jag förbi Cinnamon och köpte med mig en macka. Folk pratar hela tiden lovprisande om detta Cinnamon, men jag fattar faktiskt inte haussen. Det är ju ett helt vanligt kafé, kanske med något sämre utbud än andra kaféer. De har ganska gott kaffe, men i övrigt... mycket mediokert. Hur de har lyckats bygga upp detta fantastiska rykte om sig själva är mig en gåta.

Jaha, nähä, dags att kasta ankar. Håll tummarna för att färjan inte går på grund eller attackeras av pirater eller så, då blir morfar så besviken.