Min bror, humörhöjaren

Det kom ett brev... Från min fina bonusmamma. Jag blir alltid så glad när hon mejlar, särskilt när hon berättar om vad mina småbröder har för sig. De heter Kalle och Harry och är fem och sex år och otroligt gulliga på alla de sätt. Och roliga. Särskilt Kalle, som man kan se i bonusmammamejlet:

”Kalle är mycket upptagen av att fundera på döden. När han inte fick spela playstation härom dagen sa han att då skulle han bara sätta sig ner och vänta på att dö. Kalle skulle kunna få Nietzsche att känna sig ytlig.”

Haha! Så ung och redan så cynisk. Åh, nu längtar jag ännu mer efter småbröderna.

I går var jag och mamma och kollade på en hyreslägenhet i Solna. Den var himla fin, med balkong och badkar och massor av garderober. Jag har tackat ja, men kommer nog inte få den. Det är en specialkö som förmedlar och de vägrar berätta vilken plats man står på, man får bara veta att man är en av tio som kallats till visning, för de vill inte att man ska ”kunna tacka ja av taktiska skäl”. Man får nämligen bara säga nej tre gånger, sedan hamnar man sist i kön. Som om folk inte tackar ja av taktiska skäl ändå!
Jag tror den egentliga anledningen till att man inte får veta är att de vill kunna låta sig mutas och välja snygga och lyckade personer till hyresgäster.

Blombud nästa!