Eat me, februari

Två dagar in i februari får jag veta, precis som jag egentligen redan visste, att finanskrisen inte bryr sig ett dugg om att alla är supernöjda med mig och vill fastanställa mig och hej och hå. Summa summarum, man kan vända in och ut på sig själv etthundrafemtiofyra gånger i veckan och göra världens bästa jobb, men det spelar ingen roll i slutändan. Eller det gör det så klart, erfarenhet, meriter, referenser, blablabla, det bara känns så himla värdelöst ibland.

Men! Jag tänker inte låta mig slås ner. Solen skiner (bara det är ju värt att hjula av glädje för), jag är fantastisk på uppförsbackar och februari kan slänga sig i väggen. Man vet ju att det alltid när när det är som mörkast som man hittar den där gamla hjärtformade nattlampan man älskade när man var liten i någon gammal låda. Man vet ju att det inte hjälper ett dugg att gråta och skrika och förbanna världsalltet (även om det känns rätt skönt ibland). Man vet att det ordnar sig. 

Fast först måste det bli lite sämre tror jag, jag står ju fortfarande på benen. Frågan är vad som ska attackeras härnäst. Jag gissar på att jag inom kort ramlar på en isfläck och bryter ett ben (det vore stor symbolik eftersom jag ju nästan ber om det i första meningen i det här stycket). Eller på att min hyresvärd säger upp mitt kontrakt så jag får flytta hem till mamma igen. Men – haha – mamma har inrett ett rum i källaren, så den här gången slipper jag åtminstone dela rum med en åttaåring. Hon är visserligen gullig, men hon snarkar som ett mindre tröskverk.