Folk är dödstråkiga

Man kanske inte ska förvänta sig att det är de skarpaste knivarna i lådan som befinner sig på Debaser på Alla hjärtans dags-natten, men ändå, jag var ju där, det borde väl innebära att några fler normala människor rörde sig i lokalen?

Scenario ett. Jag och Sara stannar vid tre män som sitter och glor på varsin stol. Jag ber dem berätta varsin vits.

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo, nej vi kan nog inga.

Sara: Kanske en limerick då?

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo, vadå ni kan väl berätta en?

Jag och Sara bygger direkt ihop en limerick, på rim. Minns inte vad den handlade om nu, men den var fantastiskt bra.

Alla tre: Eh, öh, mja, mjo.

Vi gick. Alla kanske inte kan spontanskriva limericks i huvudet, men man kan väl FÖRSÖKA?

Scenario 2. Jag sitter på en stol och vilar mig efter att ha tokdansat med Borg i en halvtimme. En ung man närmar sig. Han luktar brandeld.

Han: Det är kallt ute.

Jag: Ja, jag märker det. Tände du en lägereld för att värma dig?

Han: Va?

Jag: Du luktar lite som en scout.

Han: Va?

Jag: Ja, eld, alltså...

Han: Jaha.

Tid passerar.

Han: Vill du följa med mig hem eller?

VARFÖR skulle jag vilja det? Vad är det för fel på folk? Är det så här vi kommunicerar nu för tiden? ”Jaha, hon var ju snygg, jag frågar om hon ska med hem, vad har jag att förlora.”

Jag hade inte följt med honom hem om han så hade gjort upp en eld med stenar och sjungit mig en kärleksserenad samtidigt som han dansade en parningsdans runt brasan, men det stör mig att folk är så tråkiga. Kan ni sluta med det är ni snälla?

Tack på förhand,

uttråkad