Kära dagbok

Jag har fortfarande inte brutit något ben, men nu börjar jag tro att revbenen ligger i den värsta riskzonen. Den här hostan är inte att leka med, det kan alla mina medresenärer i morgonrusningen intyga. De tar avstånd som vore jag pestsmittad och det ska de ändå ha en eloge för, alla som åker tunnelbana i rusningstrafik vet att det inte finns så mycket utrymme att spela på. 

Det är värst på natten och morgonen, sedan är det helt okej hela dagen så man kan inbilla sig att man blivit frisk, men så kommer backlashen natt efter natt. Snart tänker jag träna ändå.

”Februari ska ju vara träningsmånaden!” sa jag gnälligt till gulliga Jamilla som jag fikade med i går.

”Emma, det har gått två dagar. Du hinner”, svarade hon.

Ja, inte går den fort den här månaden, det ska gudarna veta, svarade jag. Inte. Någon måtta får det vara på gnället.

Vi var på Copacabana vid Hornstulls strand och det var mysigt. Jag fick en halloumimacka. Då blir jag alltid väldigt nöjd. Hade också ett trevligt samtal med kafébiträdet:

Jag: Hanna, eller hur?

Hon: Ja (tittar på mig som om jag är sinnessjuk).

Jag: Eh, ja, vi har ju setts... Jag känner Martin?

Hon: Ja, jag vet (tittar på mig som om jag är helt galen och vänder sig sedan om kvickt).

Alltid trevligt när man får kontakt med sina medmänniskor tycker jag. Uppenbarligen går jag inte hem i alla läger. 

I kväll står det ”tvätta” i det roliga livets almanacka, men i morgon får jag i alla fall ett happy-pill, eller åtminstone en happy-jill. Precis vad jag behöver!

Och nu ska jag fika med Fia, ett av de bästa lunchsällskapen i stan. Jag älskar att vi numera alltid säger ”tolv på vanliga stället”. Det får mig att känna mig som en rollfigur i någon glammig serie, oklart varför.