Nu värre än någonsin

”Värre än någonsin” är verkligen ett välanvänt uttryck i dessa dagar. Eller är det bara jag som lagt märke till det? Allting är hela tiden värre än någonsin. Konflikten i Sri Lanka. Växthuseffekten. Finanskrisen. Kan det bli så illa att det faktiskt inte kan bli värre? Det vore nästan skönt tycker jag. ”Nu är det bara nerförsbacke!” hoppas jag på att få skriva snart.

Hursomhelst. För att se vad jag har att se fram emot läste jag igenom en massa gamla dagboksanteckningar i går. Det var roligt, jag upptäckte att jag trots all möjlig misär har en förmåga att skriva ganska roligt. Bittert, men kul. Det kanske är min nisch. Upptäckte i alla fall att årets februari har rätt svåra motståndare i ”värsta februari ever”-klassen. Denna exempelvis:

Februari 2005. Jag hade precis flyttat till Örnsköldsvik och mörkret var kompakt. Helt kompakt. Jag såg aldrig dagsljus. Jag jobbade natt som biträdande nattchef tillsammans med en person som skulle vinna varje ”bittrast i norra Sverige”-tävling på walkover. Han inledde varannan mening med ”ja, det skjuts för lite” och då överdriver jag inte! Frågor besvarade han oftast med ”ja du, sedan Saida dog så är det faktiskt svårt att svara på”. En gång fick han ett utbrott och kallade mig för ”din lilla lillnäbbgädda”, men det var faktiskt i augusti, så det hör inte hemma här. I februari var han bara passive-aggressive och ville med alla medel dra ner mig på hans nivå.

Jag flyttade inte till Ö-vik för att bli biträdande nattchef, utan för att den dåvarande kärleken längtade hem. Man gör så mycket dumt när man är kär. Honom såg jag aldrig till, jag jobbade ju natt och han dag och dessutom hade han en miljon kompisar att umgås med, tusen repningar att genomföra, en triljon sångtexter att knåpa ihop (”stör mig inte!”) osv. Själv hade jag inte en enda kompis och en tjej på nya jobbet tyckte min pojkvän, som också jobbade där, såg smaskig ut, så hon gjorde sitt bästa för att exkludera mig ur all after work-gemenskap för att kunna lägga vantarna på honom. 

När jag tänker på Ö-vik i februari tänker jag på hur jag på väg hem från jobbet mitt i natten sladdade av vägen och hamnade i en stor snödriva och pojkvännen svarade inte i telefonen och jag kände mig så ensam och utlämnad och ledsen samtidigt som kent sjöng: ”Ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. Kom nu jag är kroniskt lååååg...” i bilstereon.

Sen blev det mars och jag blev kompis med bästa Elin och finaste Jill och livet blev kul igen. Men det var i mars det.

Sammanfattningsvis: det är inte värre än någonsin just nu. Verkligen inte.