Därefter gjorde jag en massa småsaker som trots sin ickeupphetsande karaktär fick tiden att gå riktigt fort och vips var klockan 22 och jag var fri att sväva ut i fredagsnatten. Hade tänkt sväva till Nalen och möta upp Fia och Jens och två okända amerikaner, men eftersom VISSA inte hade med sig sina mobiler blev det ingenting med det. Det kunde jag varit mycket bitter över i dag, men eftersom världens bästa Maria uppenbarade sig med en flyktplan så är jag inte det.
”T har bjudit hit 8 kompisar. Alla män. Jag vill att du kommer hit!” skrev hon på ett ungefär och jag är ju inte nödbedd, så jag studsade in i den röda kappan och susade iväg till världens bästa förort. Hade vissa förhoppningar om att även en bebis skulle befinna sig i lägenheten, så var icke fallet, däremot fanns en extra tjej där som bonus. Hon var trevlig och hade läst mina artiklar (obs, ej den jag skrev om nedan, obs), sådana människor gillar jag.
Sen drack vi lite vin och lite öl och lyssnade på Spotify och pratade om hemligheter, annonser och osäkerhet. Jag och Maria alltså. De andra pratade mest om Norrköping tror jag. Som på given signal gick sedan alla hem vid halv tolv-snåret och kvar var jag, värdinnan och hennes helggäst som berättade om hur han åkte skidor för första gången för några veckor sedan och hamnade i en svart backe på andra åket. Eller om den var röd. Det fick mig osökt att tänka på när jag och min familj i en gemensam aktion skulle åka ner för ”Väggen” i Sälen för kanske tio år sedan. Min pappa var med och han hade vid den här tidpunkten inte ramlat sedan någon gång under tidigt 70-tal. Därför hade han inte anpassat sina skidkläder efter att möjligen kunna ramla och därför igen visste han inte att de var helt glatta och skulle få honom att glida som aldrig förr när han till sin stora förvåning – ramlade. I Väggen. ”Stoppa mig, stoppa mig!” skrek ett vansinnigt snömoln med min pappas röst, som närmade sig mig med dödsföraktande hastighet där jag stod en bit längre ner i 90-graders-vinkel-pisten och eftersom jag har stor respekt för min far kastade jag mig förstås med fara för mitt liv framför honom. Det stoppade hans fart, men kostade mig en skida och dessutom rullade jag vidare själv. Sen fick jag åka ner på en skida.
Vi åkte aldrig mer Väggen i min familj och pratade heller aldrig mer om det inträffade. Min pappa hävdar troligen fortfarande att han inte har ramlat sedan någon gång under tidigt 70-tal.
Det tänkte jag i vilket fall på, sedan gick jag hem. Från världens bästa förort kan man nämligen gå till mig. Ännu en av dess många, många fördelar.
Och nu är jag på jobbet igen.
2 kommentarer:
Spotify är världens bästa band.
True word!
Skicka en kommentar