Fast, å andra sidan, skulle jag ju också kunna bottna i mig själv och känna mig förvissad över att JAG inte tappar mig. Jag gör ju sällan det om man tänker efter. Ändå vore det skönare med någon slags Gud som svävade runt och gjorde mig lugn. Hur gör man för att se sig själv som Gud? Jag skulle inte få storhetsvansinne (eh, titeln på den här bloggen kan ju visserligen göra en lite tveksam på den punkten), bara vara trygg och råda över mig själv med en fast och bestämd hand.
I väntan på att bli Gud lyssnar jag på Don't worry be happy. Man kanske inte tror det, men det är en klok liten sång det där. ”In every life we have some trouble, but when you worry you make it double”, sjungs det bland annat. Jag skulle vilja vara kompis med Bobby McFerrin (sångaren). Han sjunger nämligen också ”Here, I give you my phone number, when you worry call me. I make you happy!”
Och det tror jag faktiskt att han skulle. Jag har en hel drös med människor jag kan ringa, jag vet det, men ingen Bobby McFerrin som bara skulle, jag vet inte, sjunga en liten truddelutt och dra ett skämt så jag börjar skratta. En lättsam person. Min kusin är lite sån. Han pratar dessutom lite som Bobby McFerrin sjunger, eftersom han bott utomlands så länge att han fått en brytning. Han brukar dessutom (dessutom är mitt favoritord om ni undrade) säga exakt samma sak till mig om att oroa sig, att oroliga människor säger att de bara oroar sig för att vara förberedda, när det i själva verket bara gör att man mår dåligt två gånger för samma sak om det nu slår in. Och en gång helt i onödan om det inte slår in.
Min kusin kanske ÄR Bobby McFerrin!
Ska genast höra av mig till honom och kräva att han gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar