Hisnande tankar som vi båda tänkte

Du vet att du trillat ur en väns närmsta krets om du får höra från en helt annan person att vännen ska flytta. TILL UMEÅ.
Jill: Blablabla Hagagatan, blablabla.
Jag: Ah, där bor ju Åsa och Johnny.
Jill: Mmm, men inte länge till, nästa vecka flyttar de till Umeå!
Jag: Eh, VA?
Jill: Jaha, har inte du blivit inbjuden på avskedsfesten?

Skickade direkt ett sms med sjutusen utropstecken och frågetecken till min fd vän Johnny som skamset ringde upp och försökte ursäkta sig.
Han: Jag har faktiskt TÄNKT ringa dig.
Jag: (surt) När du kom fram till UMEÅ eller?

Chockerande. Men nu är jag åtminstone inbjuden till avskedsfesten. Tur att jag har Jill som kan upplysa mig om sådana här saker.
Johnny: Men det gick så snabbt alltihop...

Pah! Djupt stött. Och lite ledsen att min vän ska flytta så långt bort, även om vi TYDLIGEN inte är så tajta längre.
Umeå. Vad är det för dumheter...

I går träffade jag alltså Jill, som för övrigt också ska flytta, men inte från stan och hon har informerat mig. Bra där. Vi skulle äta crêpes, men Jillan ville sitta i solen, så vi fick i stället äta insvepta i tjocka filtar på ett ställe på medis. Sedan drack vi öl och fick sällskap av min gamla kursare Erik, i stan för en webbkurs och hans barndomskompis + exkollega. Barndomskompisen var den enda i sällskapet som inte var journalist, tråkigt för honom eftersom journalister lätt snöar in på jobbprat, roligt för honom eftersom han ÄLSKAR sitt jobb som revisor.

Min pappa kom förbi också och bad mig skriva under ett papper, vilket jag gjorde utan att fråga vad eller varför. Kanske har jag nu gjort mig själv arvlös. Det återstår att se. Han försvann i vilket fall direkt när han hade fått sin underskrift.

I morgon är jag ledig. Det ska bli vansinnigt skönt. Nu måste jag återgå till att rannsaka mig själv om huruvida jag bidragit till en jämställdhetsbacklash i och med min artikel i dagens tidning. En läsare anklagade mig just för det. Ni kan ju läsa tidningen och säga vad ni tycker, vettja!