Man häpnar

Chefen skulle bjuda på bullfika och jag pysslade med något när alla gick, så de försvann utom synhåll. Solen fick mig att gissa att de gått ut på innergården. Helt övertygad om detta var jag faktiskt, så övertygad att jag inte tog med mig något passerkort, för de andra skulle ju kunna öppna sen.

Det var dumt tänkt, upptäckte jag när jag stod på innergården, utelåst från min arbetsplats. Inte en människa närmast dörrarna (de var ju och fikade på nåt hemligt ställe), ingen på gården, utom en kvinna som talade i telefon. Skönt, tänkte jag, en medmänniska!

Jag: Ursäkta, men har du möjligen ett passerkort?
Hon (tittar på mig som om jag var något som satt fast under hennes skor: SER du inte att jag PRATAR i telefon?!
Jag: Jo, förlåt, men jag är utelåst så jag tänkte bara...
Hon: Jag kan INTE hjälpa dig nu! Jag måste ta det här samtalet!

Sedan vände hon sig demonstrativt bort och fortsatte diskutera recept eller något annat oerhört viktigt med personen i luren.

Jag räddades slutligen av en redigerare som såg mina nödbankningar på dörren. Han pratade också i telefon, men lyckades mirakulöst öppna dörren samtidigt. Tänk vilka superkrafter vissa besitter. Annars hade jag väl stått därute fortfarande...