Och jag var kär och du var kär

Hej, jag hatar tisdagar. Måndagar är ändå okej, då kan man vara lite helgloj och slö, men på tisdagar måste man leverera. Tisdagar blir extra oälskvärda när det regnar på en hela vägen till jobbet och man såklart inte tagit med sig något paraply, så ens hår som man var relativt nöjd med när man lämnade hemmet säger SWOOOSCH och blir dubbelt så stort.

Tisdagar blir ännu mer oälskvärda när ens lunchdejt ställer in med kort varsel och man såklart inte tagit med sig någon matlåda eftersom man ju skulle gå ut och äta. Att gå ut och äta själv är inte roligt, lunch är inte roligt överhuvudtaget, jag skulle vilja ta en tablett till lunch. En billig tablett, för min ekonomi är dessutom helt värdelös den här månaden. Den blir bättre snart, men först är det ridning och Växjö och midsommar, roliga saker, men ändå. Något tråkigare med en dålig ekonomi.

På grund av den inställda lunchträffen har jag heller inte ätit lunch i ren surhet och det drabbar förstås ingen annan än mig själv eftersom jag blir galet blodsockerfallig när jag inte äter. I går hann jag bara äta ett äpple till frukost och skulle sedan bjudas på en lunchmacka av mitt jobb efter ett lååångt vikariemöte och då höll jag allvarligt talat på att skälla ut mötesadministratören när mackorna dröjde sju minuter längre än utlovat. Jag blir helt omöjlig när jag inte äter, men det fattar jag inte just i stunden, utan först när jag har ätit. Då jämmer och elände lägger sig och surmolnen spricker upp. Tänk vad en banan kan göra.

Ja, så nu borde jag förstås äta något. MEN JAG VILL INTE. Jag vill vara världens suraste och få ligga som en liten boll i en säng och ha någon som struntar i att jag är sur och bara vill klappa mig glad igen. Och kanske ge mig en banan. Så jag skärper mig.

I stället sitter jag här och skriver världens tråkigaste bitterinlägg om ingenting.

Fast om jag ska försöka rycka upp mig kan jag meddela att jag och Jamilla har börjat löpträna och det är kul. Vi har som mål att kunna springa en mil om två månader och inledde lite lätt med knappt fem kilometer i går (fast det var tyvärr fyra Jamilla, jag mätte nyss...). 30 minuter, fem springa, en gå. Ingen dog och framförallt föll inte jag ihop i en liten utmattad hög längs vägen. Och det var kul! Jag gillar motion som kan utföras utomhus, precis utanför knuten, samtidigt som man skvallrar med någon. Jag gillar Friskis också, fast på sommaren är det rätt skönt att slippa gå in i en kvav jympasal flera gånger i veckan.

Nästa gång (på torsdag) ska vi tydligen springa sju, gå en. Jamilla är stenhård. Nästa vecka ska vi klara 30 minuter utan att gå alls. Mmm, det gäller att sätta ordentliga mål...

Blev lite gladare av att skriva om joggning. Och nu gick min chef förbi och berömde mitt språk i största allmänhet. En liten mattablett på detta så kanske det blir en helt okej tisdag ändå.

Hej, mitt humör hinner svänga under tiden jag skriver ett blogginlägg...