Du är så söt, min kära lilla ponny

Jag red i lördags (inte på en ponny, men det är en fin gammal sång). Det känns i dag kan jag tala om. I går kändes det också, men jag tyckte ändå det var en bra idé att LÖPTRÄNA (vissa ogillar det ordet) och det får jag så att säga sota för i dag då. Det ser inte ett dugg jobbigt ut att rida, men man använder muskler man aldrig annars får bruk för. Som sedan protesterar med besked mot användningen. Aj, aj, oj, oj.

Men det var det värt, för det var så himla härligt att rida igen. Att galoppera på en stig i skogen när solen lyser in genom trädkronorna och det enda som hörs är hovars rytmiska slag mot marken, fågelkvitter och hästfrustningar (och okej, ett visst flåsande från vissa ringrostiga ryttare, ingen nämnd, ingen glömd) kan vara en av de bästa sakerna som finns. Faktiskt.

Jag lärde mig rida av en rysk cirkusdirektör. Jag började hos honom när jag var sju år och hade väl väntat mig lite action, men i stället fick jag bara skritta (gå, alltså) i ett helt år medan jag "hittade balansen". Inte förrän jag kunde stå upp på hästen medan den knatade runt i ridhuset tyckte cirkusdirektören att jag var redo för en kortare travtur.
Kanske var det tack vare honom jag inte ramlade av i lördags när min häst bestämde sig för att bli livrädd för en cyklist mitt under den mest intensiva galoppen.

Min ridlärare, cirkusdirektören. Det vore väl ett bra boknamn va? Synd att det skulle bli världens kortaste bok bara, ungefär lika lång som stycket här ovan skulle jag gissa.

På lördagkvällen kom Fia och Pjotr (inne på ryskt tema nu, han heter kanske egentligen Peter om man ska vara sanningsenlig) förbi och spelade spel. Uno och Kunskapsjakten. Jag vann det sistnämnda genom att briljera med kunskaper i bland annat purpur och hjortfamiljer. Och Elsa Beskow.

I går tillbringade jag hela dagen på Gröna lund, eftersom Kakis jobb bjöd sina anställda och deras vänner och familjer på inträde, åkband och matkuponger. Min minsta syster och hennes "bästis" Astor (alla är Theas bästisar) fick också följa med, liksom Kakis-sambon. Det var mysigt, även om jag numera mest blir illamående av åkattraktioner. Bläckfisken och Flygande mattan var värst. Kvasten var bäst. Jag och Kakis åkte också Fritt fall och jag pratade så himla mycket hela vägen upp att jag inte riktigt hann fatta vad jag egentligen hade gett mig in på förrän vi raaaaaaaaaasade ner. Då skrek jag. Ganska högt.

Sedan en LÖPTRÄNINGSRUNDA i kvällssol, söndagmiddag på en man hand och Camilla Läckberg i badkaret. Jag har upplevt många värre söndagar i mitt liv. Usch, varför skrev jag så negativt? Det var en himla bra söndag, menar jag förstås.