Ett hederligt gammalt inlägg

Lördag. Jag vaknade av mig själv vid en behaglig tidpunkt (halv elva om ni undrade) och sträckte lättjefullt ut tårna i solkatterna som lekte i sängen. Sedan kom jag på att jag hade bokat in en tvättid klockan 13 på årets hittills varmaste dag och blev genast sur. Dividerade med mig själv om huruvida jag skulle strunta i den eller inte, men kom fram till att det skulle vara jobbigt att vända trosorna ut och in alternativt ha pyttesmå glitterskapelser anno 1993 på mig i en vecka till. Således tog jag tag i mig själv och i min tvättkorg och…

Varför skriver jag det här? Ingen kan tycka att det är spännande att läsa om att jag tvättade, nu måste jag skärpa till mig.

Fiolino kom i vilket fall tillbaka till Hornis när jag precis hade stuvat in alla kläder i maskinerna och även hunnit köa till systemet i en halvtimme. I samlad trupp (två personer kan vara en trupp, en liten) gick vi till Söder mälarstrand med Vurma-matsäck. Vi slog oss ner precis där maratonlöparna sprang sin jobbigaste bit, upp på Västerbron. Det är extra skönt att ligga på en gräsmatta när svettiga galningar springer förbi och stånkar precis bredvid en. Dessutom spelades gamla klassiker som ”Efter plugget” och bidrog till den allmänna folkfeststämningen.

Fia drog sig, efter att ha klampat in i min nydammsugna lägenhet med skorna på, vidare till Årstamiddag. Själv granskade jag mitt hår kritiskt i badrumsspegeln och gjorde en uppsättning som ramlade ner medan jag sprang till bussen. Vid Fridhemsplan mötte jag upp Jamilla den lilla (som jag kallar henne i mitt huvud) och tog med henne till Nivå22. Sådär spännande upplevelse för henne, men det var soligt och lördagigt och allting kändes sådär skönt som det gör ibland.

När vi hade upplevt den fantastiska stämningen som bara öl för 28 kronor kan skänka ett ställe åkte vi till Solna och gick på kalas. 17 killar och tre tjejer var inbjudna, vilket medförde att vi var enormt populära. Särskilt jag, som enligt uppgift var den enda närvarande singeltjejen. Tyvärr var det dock fler som ville njuta av vårt sällskap denna varma lördagkväll och protesterna blev stora när vi efter ett par timmar hoppade på tunnelbanan mot stan igen.

Tillbaka på söder mötte vi upp Fia och tog med oss henne till ett pyttelitet ställe på Skånegatan. Där hade en jobbkontakt en fest för att fira sin hemkomst till Sverige och baren var smockfull med människor. Därmed inte sagt att han hade tusen kompisar, det blir smockfullt rätt lätt på cirka 6 kvadratmeter.
Efter en stund anslöt Sarah och sedermera också Peter och Magnus som hade ätit sill runt hörnet. På en restaurang. Inte på gatan. Inte för att det hade förvånat mig så värst. Vi pratade om… jag minns inte. Men det var trevligt och tiden flödade lika fort som vätskan i våra glas (mmm, där fick jag till det).

När den pyttelilla baren stängde måste vi ha knökat in oss alla i en taxi… eller tog vi flera? Jag åkte i vilket fall i en taxi och jag betalade den förmodligen inte, tack till den som gjorde det. Taxin/taxisarna körde oss till Fasching där Bisse (varför är Bisse den enda personen i den här bloggen med ett kodnamn? Jag har ingen aning) och hans flickvän levde och mådde. Jag gillar hur vi hela kvällen samlade på oss fler och fler personer. Mer folksamling till folket!
Det roligaste med Fasching var annars att jag och Peter buggade. Bugg är det roligaste som finns. Näst sång, vin och vackra kvinnor, eller vad man brukar säga. Jag vet inte varför jag krånglade in mig i det här resonemanget. Bugg är roligt, punkt.

Utöver att bugga minns jag faktiskt inte så noga vad jag gjorde. Jag hoppas att jag hånade Bisse för att han hade sin enda tröja på sig, annars kan jag passa på att göra det nu. I flera månaders tid har Bisse haft på sig denna tröja när jag träffat honom och jag misstänker starkt att han antingen 1, har köpt tio exakt likadana tröjor eller 2, aldrig byter kläder. Själv hävdar han att han har haft på sig massor av olika tröjor. Jag ska börja fotodokumentera det här tror jag.
Sen gick alla hem, en efter en. Så även jag. Och även söndagen var en sån där bra dag som man har ibland, men det har jag inte tid att skriva om nu.