Båda sidor nu

Regndroppar slår mot fönstren och jag ligger i soffan och är inte på något humör alls, inte glad, inte ledsen, bara är. Kom hem till skönt tom lägenhet efter att ha hängt i skönt full lägenhet i Småland hela helgen, lagade min favoritmat och tittade på min favoritserie och tänkte att det kanske hade varit mysigt om någon var hemma när jag kom hem, frågade hur jag haft det, kramade mig lite, men det funkar ju såhär med.

På vägen hem blev jag livrädd flera gånger eftersom ett bromsproblem på bilen jag körde gjorde att den drog åt höger lite hipp som happ och det vill man helst inte när man kör om i 130 km/h. Särskilt inte när det ösregnar. Jag lyckades parera varje gång, men hann ändå tänka tanken. Dödstanken. Hur lång tid skulle det ta innan någon fick veta? Vem skulle få veta först? Hur många skulle gå i flera veckor och bara inte veta? Skulle de gråta när de nåddes av budet? Ja, det skulle de väl?

Bad Jonatan se till att Cannelloni macaroni spelas på min begravning för säkerhets skull. Visserligen var Jonatan också i bilen, så det hade väl inte hjälpt så värst, men ändå. Jag tror inte någon har spelat Cannelloni macaroni på en begravning förut.

Jonatan kan förresten vara den bästa bil-DJ:n jag någonsin varit med om. Jag vill äga hans ipod. Det finns en möjlighet att jag mycket snart gör ett stöldförsök, men det kommer ändå aldrig bli samma sak om jag ska välja låtar själv. Det var gammalt och nytt, dansant och deppigt, poppigt och roligt i en salig, fantastisk blandning. Och om jag någon enstaka gång inte gillade en låt han valde så bytte han omgående bara jag sa till (behövde inte ens be snällt, ”jag HATAR den här låten”, funkade utmärkt).

Småland var bra. Spel och vin och ”vad säger kossan Ludde?” (buuuunuuuuu säger den om någon undrade) och skvaller och mat och krocket och våfflor och hemtrevnad. Jag är nöjd. Och vid liv, som sagt. Ska fira detta med ett bad.