Utmaningen

Jag har en tendens att bli lite rastlös när jag är ute, få ett skriande behov av att något ska hända – och det är då utmaningen sätter igång. I går var det Bisse som fick äran att bli min utmanare vilket bland annat ledde till att han fick dansa fem varv runt en rakad kille (som inte fattade någonting, men jag höll på att skratta ihjäl mig) och hoppa Friskis-hopp två centimeter från en intet ont anande ung kvinna.

Själv fick jag stirra stint på en kille som såg ut som Austin Powers, dansa hejvilt med två yttepyttemän och säkert något mer. Det var Bisses första gång som deltagare i utmaningen så han utmanade mig ganska snällt. Det är mycket värre att leka den här leken med exempelvis Karin. Hon tvingade mig en sommar att flytta ett bord på Trädgården så det stod på tvären i stället för på längden. Det låter ju enkelt, om det inte vore för att det satt ungefär tio personer vid det här bordet. Dock hade jag stor hjälp av att jag befann mig i Sverige, där människor ofta är får och därför gör precis som man säger om man hänvisar till att budet kommer från personalen.
”Men vi kommer ju inte få plats om bordet står på tvären?” invände en person.
”Nej, nej, men det måste göras, det är bestämt så”, sa jag och det slutade med att personerna reste sig upp och HJÄLPTE mig ställa bordet på ett helt idiotiskt sätt så det spärrade vägen och blev halvt omöjligt att sitta vid.

Roligt. Karin fick i sin tur göra armhävningar under ett annat bord. Det var ännu roligare. Det ska du få göra nästa gång, Bisse-biss!

Fast den roligaste utmaningen var nog ändå när Magda skulle galendansa med en okänd, ensam kille på ett dansgolv i Karlskrona, varpå hans tjej, som hade varit på toaletten och kom tillbaka lagom till galendansens inledning, blev helt tokig och skulle starta ett slagsmål. Det låter inte så kul nu när jag skriver det, men ja.. man var kanske tvungen att vara där. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.