Allt eller inget

Fram till några månader in i gymnasiet hade jag olika aktiviteter för mig efter skolan i princip varje dag.
Måndag: Ridning.
Tisdag: Kör.
Onsdag: Dans.
Torsdag: Sånglektioner.

Jag gillade att vara så uppbokad att jag knappt hann andas, ständigt vara på väg någonstans, ingen rast och ingen ro.

Sen hände något (eller något kom kanske snarare i fatt mig). Jag slutade med allt, en efter en rök aktiviteterna. Ibland under åren gjorde jag tafatta försök att ta upp något igen, jag blev till exempel medryttare på en häst i söderort bara för att lägga ner även det. Några år senare blev jag medryttare på en galen häst i Örnsköldsvik som hade för vana att sticka så fort jag satte foten i stigbygeln så jag fastnade och släpades efter hängandes i ena foten (inte jättebekvämt kan jag tala om). Andra gånger tillbringade jag timmar med att överhuvudtaget lyckas hämta in hästuslingen från hagen, den stod still, tittade på mig, jag närmade mig långsamt... och när jag preciiiis skulle ta tag i grimman så stack han.

Ja, det var ju ohållbart det också förstås.

Förr eller senare slutar väl i princip alla med sina gamla fritidsaktiviteter, men det går inte många dagar utan att jag längtar efter att framförallt rida igen. Två gånger om året (höst och vår oftast) går jag så långt i min längtan att jag kollar upp ridskolor och jämför priser och gör mig redo att lyfta luren... men så händer ingenting, för jag tänker att jag ändå bara kommer lägga av. Ganska okonstruktivt tänkt, hade jag sagt om någon annan berättade att hon resonerade som jag. Rid i stället, ditt pucko, hade jag också sagt.

Kan inte någon tänka sig att säga det till mig?
För jag längtar, längtar, längtar ju så himla mycket. Till och med efter att bli släpad efter en galen norrländsk travare hängandes i foten om det är vad som krävs.