Hångla mera

Jag såg en föreställning häromveckan som hette just så. Hångla mera. Det var en kille som pratade oavbrutet i nästan tre timmar, det låter horribelt, men han var rolig. Förutom att roa ville han dessutom uppmana oss att leva mer helhjärtat, hångla i stället för att ge varandra torra, meningslösa pussar, omfamna det riktigt jobbiga, inte huka för krångligheter och så vidare.

Jag har tänkt mycket på det där sedan dess. Det är lätt att låta bli saker för att det är bekvämt och att inte våga för att man inte vill riskera att förlora. Det är lätt att fortsätta vara ihop, stanna på ett jobb där man inte riktigt trivs, nöja sig och tänka enligt devisen man vet vad man har, men inte vad man får.

Det är lätt. Men det är inte särskilt kul. Jag kommer aldrig tänka tillbaka på mitt liv och komma ihåg alla de där gångerna när jag sa näru, det är ju en dag i morgon också och gick hem och lade mig. Jag kommer inte tänka att Gud, vad skönt det var att jag inte ringde den där personen och erkände mina känslor/frågade om hjälp/erbjöd mina tjänster/whatever. Den kunde ju ha sagt nej. Jag kommer heller inte nostalgiskt berätta för mina barnbarn om alla de där gångerna när jag tog det mogna beslutet att tacka nej till umgänge för att hinna diska och tvätta.

Nä. Jag kommer förhoppningsvis komma ihåg hur jag år 1998 tog bussen till Norrtäljes utkanter klockan fem på morgonen för att kunna stå utanför mitt 16-åriga hjärtas utvaldas fönster innan han hunnit vakna och försvinna iväg någonstans. Hans förvirrade, nyvakna blick när han såg mig, kramen jag fick när han släppte in mig. Den vansinniga smärtan när han någon vecka senare dumpade mig.
Jag kommer kanske tänka på hur jag våren 2009 vaknade av sms-signalen klockan ett en torsdagsnatt. Hur jag i stället för att svara ”nej, jag sover ju din idiot” som vanligt när någon berusad kamrat söker kontakt och sällskap mitt i min skönhetssömn, hoppade ur sängen, klädde på mig och tog en taxi till Kvarnen för att dricka en öl och sedan gå hem och lägga mig igen. Eller på hur jag som 15-åring blev så irriterad på att någon på språkresan jag var på hävdade att jag och mina vänner sjöng falskt att jag klev upp på scenen inför honom och alla andra och sjöng My heart will go on á capella (det känns i dag väldigt främmande att jag skulle tro så stenhårt på mig själv, vad hände?).
Och förstås kommer jag le och minnas den där gången när jag år 2015 (jag spår in i framtiden) stod på Västerbron och såg solen stiga över ett tyst sommarstockholm och kramade den varma handen jag höll i lite hårdare utan att tänka på hur trött jag skulle vara nästa dag.

Kanske handlar det mest om att säga ja lite oftare och inte bara av gammal vana neka. Nu ska jag låta så där högtravande som jag gör då och då: livet måste levas fullt ut (ah, jag kräks, men det är ju sant). Varje år blir jag lite räddare och lite försiktigare, jag kastar mig inte handlöst in i saker längre för jag minns hur förbannat jäkla ont det kan göra ibland. Samtidigt är det inget liv om det inte gör förbannat jäkla ont ibland. Jag kommer absolut att minnas hur jag grät nästan oavbrutet i två veckor när han jag trodde var mitt livs kärlek flyttade ut, men jag kommer ju också minnas varför jag grät sådär. Varför det gjorde så ont.

Det hade inte gjort så ont om jag inte hade förmågan att känna så mycket som jag gjorde. Och även om det inte fick ett vackert slut är jag glad att jag kan det, att jag inte bara hukar mig och väljer att vara bekväm.
Hångla mera, hörrni. Nu gör vi det.

ps. Han var verkligen SJUKT rolig. Jag skrattade så jag grät. Typisk stund jag kommer minnas varje gång i livet någon pratar om komiker. Tror han hette Klas.