Less is more

Less som i less på svenska alltså. Har en typisk lessdag. Hela eftermiddagen har jag legat i min soffa, tittat på Grey's anatomy och snyftat för mig själv. Inte för att jag är ledsen, jag är bara less, men Grey's var så himla sorgligt. Eller så är jag blödig. Man får välja själv.

I går hade jag också lite av en lessdag, men eftersom det var lördag ordnade det upp sig mot slutet. Jag och Bisse biskade lite. Ingen kände igen oss. Förmodligen för att vi inte fick plats vid vårt stammisbord (där vi visserligen bara suttit en gång, men ändå). Måste jobba hårdare.

Bisse brukar dejtingcoacha mig då och då och en av de viktigaste sakerna han alltid understryker är att jag inte ska bli vald, jag ska välja. Man kan ju fundera lite på vad det betyder att i princip bara galningar kommer fram till mig, men jag tror han har en poäng. När jag och Bisse hade skiljts åt mötte jag nämligen upp Sara, Sofie och Linda och dansade ut i natten. Senare på natten tog en snygg, lång man kontakt. Han var först rolig, men det tog honom bara fem minuter att komma in på temat ”jag har en mörk själ”. Ett mörkt hjärta. Raskt gick han därefter vidare till att upplysa mig om att hans systerson dog i går. I cancer.

Vad svarar man? Det finns verkligen inget svar. Jättesorgligt förstås, men jag är inte psykolog. Behövde dock inte fundera så mycket på vad jag skulle säga förutom att nicka allvarligt och klappa honom på axeln, för en annan ung man dansade förbi och frågade om han fick lov, så jag snurrade iväg från problemet. Denna unge man gick troligen på droger, visade det sig rätt snart. Eller så hade han någon bokstavskombination, gissade Sara. Vi fördjupade oss inte i vilket utan gick i stället och ondgjorde oss över befolkningen på McDonalds.

Och nu sitter jag här och är less. Snart kommer Fia hit och jag hade tänkt laga middag åt henne, men lessheten har förgiftat min handlingskraft, så just nu lutar det åt pizza.
I morgon är det måndag. Hurra.