* Folk som går långsamt mitt i vägen.
Samma regler som vid bilkörning gäller vid gång: om man vet med sig att man är långsam så håller man TILL HÖGER, så folk som rör sig i normal takt kan gå förbi och slipper krypgå i hasorna på en.
* Oskottade trottoarer
Gör det svårare för krypgångare att hålla till höger, vilket resulterar i att jag får klättra omkring på olika snövallar och bli genomblöt om fötterna om jag vill komma fram till mitt mål i rimlig tid.
* Ytterporten till mitt hus
Trots att den är helt ny måste man dra den inåt innan man kan knuffa upp den. Vansinnigt irriterande.
* Att jag alltid glömmer hur ytterdörren till mitt hus funkar
Och därför slår i axeln när jag försöker knuffa upp den utan att först dra den inåt.
* Krypkörande tunnelbanor
Särskilt när de tar fart – saktar in, tar faaaart – saktaaaar in och håller på så hela vägen mellan en station, det får mig att vilja slå ner första bästa person i närheten.
* Folk som pratar alldeles för länge på möten
Bara för att de gillar att höra sina egna röster. Blablablabla låter de och ingen lyssnar, ändå tvingas man artigt vänta tills de har pratat klart innan man kan ta itu med vettiga saker. Det tar cirka 18 år.
* Frågan ”hur känns det nu då?”
Den syftar på att jag i dag jobbar min sista dag på min nuvarande tidning och har ställts med jämna mellanrum i ungefär en månad. Dessförinnan frågade varje person som gick förbi mig när jag egentligen slutar, det var nästan lika störigt. Känns? Vad vill de ha för svar? ”Jättesorgligt!” blir ju som att jag tycker mitt liv är över, vilket jag inte tycker och dessutom får man aldrig visa sig svag i den här branschen. ”Superbra!” låter inte riktigt trevligt och det är dessutom inte sant. Det känns väl som det alltid känns när man blir utlasad, bittert, trist, uppgivet, ganska hemtamt vid det här laget, men återigen, inte visa sig svag. Alltså får jag svara ”ja, det känns väl som det känns, både och, hej och hå, det blir nog bra med det, jag kommer säkert tillbaka, nu blir det nya utmaningar! hehe, hehe, heheehehhdfjlfsnls”.
fredag 29 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar