Hotell Emma

I måndags blev jag invaderad av inte fyra personer, som jag hade trott, utan sex. En hurts fick förvandlas till stol och det blev lite trångt runt matbordet, men det gick fint. Jag bjöd på lasagne och rödvin och gästerna diskade. Väluppfostrade gäster, gotta love them. Fyra personer fick husera hos min snälla mamma och två hos mig.

I går åkte två personer hem, men resten stannade till i dag. Jag guidade britten Sean till pittoreska Skärholmen centrum för att han ville köpa militärkläder på Överskottsbolaget, men sådana säljs tydligen där längre. Han köpte en röd smörkniv i stället. Fem kronor. Som hittat. Sedan skärpte jag till mig i mitt turistguide-ämbete och visade honom Monteliusvägen och utsikten över Stockholm. Där hade de inte sandat kan jag meddela, så det var med nöd och näppe vi klarade livhanken.

På kvällen lagade Sean pesto och pasta och potatis och grejer och så hängde vi lite mer med de andra tre, kameruanen Marshall, malawiern Anga och hans flickvän Aida. Avslutningsvis tittade vi på There will be blood, som Sean redan hade sett två gånger, men tycker är så bra att han ville visa den för mig. Jag godkände.

I dag vid lunchtid vinkade jag av den sista gästen och kände mig plötsligt lite emo. Sällskap dygnet runt i flera dagar är smått beroendeframkallande och även om jag verkligen kan uppskatta att vara ensam gjorde jag inte det just då. Som tur var bjöd Tet in mig för att hjälpa honom sätta upp hyllor, så jag kunde fasa in mig sakta i ensamheten. Vi gick en uppfriskande (tyckte jag, Tet gnällde mest om den vansinniga kylan och tog varje tillfälle att gå igenom inomhusgallerior) promenad till järnaffären på Folkungagatan och så mätte vi och borrade och trixade.

Sedan åkte vi åt varsitt håll och nu är jag hemma i mitt folktomma hem. Snart kommer dock min Fia hit. Det tycker jag är bra.