Tet och jag tittar på Sin Nombre, en välgjord, men obehaglig film om mexikansk gängkultur och vid varje misshandelsscen pressar jag händerna mot öronen och ögonen mot Tets arm för att inte höra, inte se.
”Hur kommer det sig att du inte kan se något som helst våld?” frågar Tet och jag svarar att jag vet inte, tycker det är märkligare att man KAN titta på när en 12-årig pojke gruppmisshandlas av ett gäng tatuerade män. ”Men vad beror det på”, envisas Tet och jag hör på rösten att det bor en misstanke i hans huvud om att jag fånar mig lite grann, att jag nog skulle kunna titta åtminstone när den vackra flickan trycks ner på marken och hotas med kniv samtidigt som en man som ser ut som djävulen i ren skymf kysser hennes kind.
Tänker på det sedan, när jag ligger i min säng och ska sova. På att jag som alla andra människor ibland gör saker för att jag tycker det passar ihop med hur jag vill verka, ibland uttrycker åsikter jag kanske egentligen inte helt står för och ibland skrattar åt skämt jag inte tycker är roliga. Men brutalt våld på film låter jag inte bli att se för att jag försöker vara flickigt gullig, det sker rent instinktivt. Trycket över magen när scenen inleds, händerna flyger automatiskt upp för att täcka öronen, ögonen vill inte, vill inte, vill inte se. Alla signaler i hjärnan säger blockera, stäng ute, släpp inte in det där.
För hjärnan minns exempelvis en gruppvåldtäktsscen i Flyga drake, som ögonen inte hann väja för. En liten pojke slås ner, besudlas, hånas, förnedras, det spelas upp inför mina ögon när tankarna slår emot mig innan jag ska sova, får mig att tänka ”det var bara en film”, men en annan röst pockar stenhårt på uppmärksamhet. Rösten säger du vet att det händer hela tiden, varje minut, NU NU NU blir någon våldtagen, misshandlad, mördad, NU NU NU och du ligger här i din trygga säng i Sverige och kan inget göra, eller så kan du det, men du gör inget, tick tack tick tack låter klockan och lika ofta som ljuden framkallas förlorar någon sitt hopp, sin värdighet, sitt liv.
Det går inte att blunda för.
Men det går att blunda när man tittar på film.
Därför gör jag det.
tisdag 19 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja jag förstår dej precis. Jag vill inte heller se.
Skicka en kommentar