10-talets bästa fest och en yllefilt

I fredags fick jag äntligen komma hem till Malin på middag, som jag har längtat. Utöver mig hade hon bjudit in världens bästa Jill och två journalistmän och så hade hon lagat fisksoppa och vit chokladmousse. Till detta drack vi massor av vin (förutom Jill, som drack alkoholfri cider och gnällde rätt mycket över detta, stackars preggot) och diskuterade bland annat Jesus.
Malin: Jesus ska komma tillbaka till Umma-blablabla-moskén i Damaskus!
Jag: Men Jesus är ju död?
Malin: VA? Jesus?!

Det var ett hårt slag för den stackars lilla kvinnan. Sedan kan man ju förvisso diskutera om Jesus egentligen räknas som död, men det tycker jag vi låter bli.

Framåt 22-snåret blev vi övertalade att flytta oss från Hornstull till Zinkensdamm där ”10-talets bästa fest” utgav sig för att utspelas hemma hos Tet. 10-talets bästa fest bestod av fyra berusade män och stora mängder kvarbliven alkohol sedan nyårsafton. Succén var ett faktum. Tets vän Johan berättade bland annat en fantastisk historia om hans bästa förfest någonsin, han var 17 år och lyssnade på Wagner och drack vatten och klockan var 16 på eftermiddagen. Eller något liknande. Det var hur som helst väldigt roligt.

Sedan gick Malin och journalistmännen och jag satt kvar och avhandlade journalistik, politik och frikyrklighet i Småland inpå småtimmarna. Som brukligt på 10-talets bästa fest.

Till följd av detta var jag mycket trött i lördags. Släpade mig iväg till Slussen för att fika med Jonis på vårt stammisställe Fåtöljen (det är oklart varför det egentligen är vårt stammisställe, så himla trevligt är det inte, men vissa saker bara är som de är) och fick en rejäl uppdatering om hur hans liv tett sig de senaste veckorna. Alltid spännande. Lite som en egen, personlig dokusåpa. Vi kom också fram till att vi borde resa bort, så det ska vi nog göra.

När vi hade fikat klart åkte jag hem och powernappade till Mattias Alkberg och försökte förgäves hitta feststämning inför kvällen. Tre olika alternativ fanns uppdukade, men egentligen ville jag verkligen bara ligga hemma i min soffa och stirra. Det fick jag inte. För mig själv. Säg ja och inte nej, osv, ni vet det tjatet vid det här laget.
Åt middag hos mamma först och mötte sedan upp kollege-Simon (som inte längre är min kollega, snyft) och hans tjej ett stenkast från min lägenhet. Där stannade vi i cirka tio minuter. Lika länge som det tog mig att upptäcka att lägenheten var belamrad av flyttkartonger eftersom innehavaren hade flyttat in samma dag. Säger lite om min allmänna vakenhet i lördags.

Strand stod på schemat, kön var iskall men gick ganska fort och inne i värmen hittade vi flera gamla bekanta, bland annat Per K som jag träffade för första gången hos Malin i fredags. Mattias Alkberg dök upp på scenen (nu förstår ni varför jag powernappade till just honom, det gäller att multitaska) och det var bra… men jag var så trött. Kände att jag närsomhelst skulle somna stående. Orkade knappt formulera meningar. Per K förstod ungefär vartannat ord jag sa.
Det fick vara nog. Jag tog mitt pick och pack och stack.

Därför vaknade jag i går relativt utvilad och pigg, men på ett fruktansvärt humör. Ute var det sådär tungt och grått och sådant väder har en förmåga att lägga sig som en våt yllefilt över min maggrop, så jag känner mig alldeles sänkt fastän jag inte har någon anledning.
Ringde fin vän som fattade känslan precis och sa till mig att genast 1, gå upp ur sängen, 2, klä på mig, 3, ringa Malin och hitta på något, 4, återrapportera.
Eftersom jag är lydig gjorde jag just detta och var därför snart på väg hem till Malins mysiga lägenhet igen. Där fick jag kaffe och Malinskratt och yllefilten torkade litegrann.

Det är himla skönt att bli tillsagd att styra upp sig själv ibland. Jag behöver det.
I dag skiner solen igen och jag är glad fastän det är måndag. Bara en sån sak.