No more pity-songs

Råkade hamna på en efterfest i lördags. Jag kände bara en person som var närvarande, en journalist förstås. Resten var antingen också journalister eller bibliotekarier. Tror det stod lika mellan oss och biblioteksfolket faktiskt. En av bibliotekarierna berättade att hon hatar böcker. ”Jag bränner dem”, sa hon. Förmodligen var hon trött på frågan vilken bok hon gillar mest. Jobbet som bibliotekarie handlar inte om böcker, utan om sortering, förstår ni.

Fast jag trodde nog ändå att folk som jobbar omgivna av böcker hela dagarna gillade dem åtminstone lite grann. Ska aldrig mer förutsätta det.

En av de andra bibliotekarietjejerna var oerhört full. Det var också hennes lägenhet vi befann oss i och hon gick från att vara lite allmänt påstruken till totalt oredlig. Möjligen hade hennes halsande ur en vodkaflaska något med detta att göra, jag vet inte. Jag tyckte hennes kompis skulle ingripa lite smått, men hon var upptagen med att… jag vet inte vad hon gjorde. Inget ingripande skedde hursomhelst och full-bibblis ägnade sig därför med full kraft åt att försöka ragga upp festens enda singelkille.

Det var först ganska roligt att beskåda. Sedan blev det mer olidligt, eftersom desperation lyste i både flickans och pojkens ögon, men den var av helt skilda slag. Den ena av ensamhet. Den andra av obekvämlighet. Inte en perfekt kombination.

Jag lovade mig själv där och då att aldrig bli så ensam att jag nöjer mig med vadsomhelst, till och med att behöva övertala någon att ligga med mig.

Annars innehöll festen roliga inslag, som samtal till isjouren och tävling i att gå upp i brygga. Jag vann. Sedan gick jag hem. Det sista jag hörde var full-bibblis som bönföll singelmannen att sova hos henne och singelmannen som försökte säga nejnejnejnej. Huu.

Oskar påminde mig för några dagar sedan om att det inte finns någon som är lika charmig som jag när jag är glad. MEN JAG ÄR INTE GLAD NU tänkte jag först trotsigt. Sedan tänkte jag lite till och kom fram till att det är 1, roligare att vara glad, 2, roligare att ses som charmig än ocharmig. Alltså jobbar jag på att vara glad. Det går oväntat bra, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen över. Jag försökte exempelvis inte ragga upp någon som verkligen inte ville ha mig i helgen, jag bor inte i ett cykelrum som psykgubben med jättehunden tydligen gör och jag är bäst i stan på att laga min favoritlasagne. Jag är också bäst i stan på att glömma mina matlådor lite här och var, senast i morse på bussen, men det är väl det där professorsdraget som mamma brukar prata om att jag har. Och professorer är oftast smarta. Allt går att vända till sin fördel!

Har för övrigt förbjudit mig själv att lyssna mer på ”Bleeding all over you”, ”No more lovesongs” och ”Loneliest city”. Inget mer självömkande. Lyssnar i stället på ”Jävel på kärlek” med GES.
Mycket bättre themesong för mitt liv.