Ensammast i Sverige

När jag var på väg hem från Vasastan i lördagsnatt hörde jag plötsligt någon som grät så förtvivlat så det skvalade över hela Birkagatan. Jag fortsatte först att gå lite tveksamt, men gråten var så ihärdig och hjärtesnörpande att jag var tvungen att gå bort till den lilla tjejen som satt i en port och knappt kunde andas för hon snyftade så. Den lilla tjejen var kanske 18 år gammal och jag var beredd på att hon inte skulle vilja prata med en främmande person som kom och störde i sorgen, men det ville hon. Hon var full och det var hennes kompis också, kompisen som visade sig ha blivit jättearg, slagit till gråtande tjejen och försvunnit. Gråtande tjejen grät dock lika mycket över att ha blivit slagen, som av oro för sin kompis som var så berusad och borta.

Hon försökte ringa kompisen på mobilen, men ingen svarade och när mobilen sedan ringde i hennes hand var hon för upprörd för att kunna kommunicera, så hon gav luren till mig. I andra änden fanns en tredje orolig vän, de hade alla varit på samma fest och kommit ifrån varandra. Vännen väntade vid tunnelbanan och jag lovade att följa ledsna tjejen dit, vilket jag också gjorde, medan jag klappade henne på ryggen och lovade att allt skulle kännas bättre nästa dag, när kompisen kom på hur dumt det var att slåss och båda hade lugnat ner sig och nyktrat till. På perrongen hittade vi telefonvännen och en kompis till som öppnade famnen och lät ledsna tjejen gråta med förnyad styrka i hennes armar. Telefonvännen å sin sida kramade mig och tackade så hemskt mycket för hjälpen och sa att inte många hade gjort det jag gjorde.

Jag vet inte jag, kanske inte, även om jag inte gjorde så mycket. Tårar är läskiga saker och folk vill ogärna lägga sig i. Men jag vet att om jag satt och grät så det ekade på en tom gata mitt i natten, så skulle jag nog vilja att någon frågade om jag var okej i alla fall. Det kan ni ju tänka på om ni skulle springa på mig i den situationen någon gång.