Hundar, hundar, går på promenad

I går kväll tog jag med mig mammafamiljens hund Lajka på promenad. Först var jag i och för sig tvungen att argumentera med Thea i tio minuter eftersom hon blev sur för att hon inte fick följa med och därför inte ville släppa i väg SIN hund (”Asså Emma, jag är allvarlig. Du får inte ta henne.”) men sedan trippade vi i väg med Liljeholmen som mål, där vi skulle möta Kakis och ta en sväng runt Trekanten.
Man kan tycka att det borde vara rätt enkelt för en Hägerstentjej som jag att hitta från Telefonplan till Midsommarkransen. Jag vet inte om det var för att jag fnittrade så mycket åt världens gladaste hund Lajka, som försökte attackpussa alla människor vi mötte, eller om jag bara var allmänt förvirrad, men fel gick vi i vilket fall. När vi hade gått och gått och gått i säkert 20 minuter såg jag ett välbekant hus framför mig… mitt hus! Vi hade alltså gått i en cirkel och fick genast vända och göra om, göra rätt.

Till slut fick vi hoppa på en buss. Det tyckte Lajka var det läskigaste hon någonsin varit med om (hon hade ännu inte träffat musen som skrämde slag på henne några minuter senare), så hon gömde sig mellan mina ben hela resan. Gullehund.

Vi kom fram till Kakis sent omsider och började traska runt sjön. Det var mysigt. För övrigt behöver man ingen annan träning om man tar en prommis med fröken Lajka några gånger i veckan, för hon vill inte hålla på och slögå, hon vill helst galoppera. Kändes också skönt att ha med sig en hund när vi råkade komma in på delen av promenadstigen som inte var upplyst, även om hunden i fråga troligen mest hade pussat potentiella våldsverkare.

När vi nästan var hemma mötte jag och Lajka kvarterets psykgubbe, som brukar ströva omkring barfota med en massa skräp och en vanvårdad jättehund som han av någon anledning snaggar kring halsen. Hunden verkar väl snäll, men den är stor och jag litar inte på dess husse, alltså ville jag inte att lilla Lajka skulle hälsa. Psykgubben hade en annan inställning och tvingade mig att trycka mig mot en vägg och smita ut från tunnelbanestationen där vi möttes bakom en soptunna. Då blev han arg och ropade ”VARFÖR SKA DU VARA SÅDAN DÄR?” och började springa efter oss med sin stora hund, varpå jag också började springa, vilket Lajka tyckte var så kul att hon började hoppa och studsa av glädje.

Vi kom undan. Men med tanke på hur ofta jag brukar se den där mannen känner jag mig inte helt säker. Tänk om han släpper jättehunden lös på mig nästa gång vi ses?