They're building walls around us

Murbyggandet. Jag tror det är ett storstadsfenomen i allmänhet och ett Stockholmsfenomen i synnerhet. Stockholm brukar ju kallas en av världens singeltätaste städer (eller så hittade jag just på det... however) vilket troligen medför att det finns en hel del skadat gods i den här stan. Folk som blivit sårade, som sårat, som upptäckt att man kan hanka sig fram utan att göra någotdera. Som vill hålla andra människor på en armlängds avstånd.

Frågan är bara hur alla dessa människor lyckas lokalisera just mig? Jag kan tänka mig att svår-grejen går hem hos en hel del tjejer ute i stugorna, men jag är ointresserad. Jag vill inte höra om dina uppslitande separationer när jag har pratat med dig i en kvart. Jag är totalt ointresserad av om du går i terapi ifall vi inte kommer in på ämnet naturligt. Jag vill inte veta att du aldrig varit kär, att din familj har en historia av depressioner eller att du tycker livet är fruktansvärt. Jag vill inte ta hand om dig, jag känner ju inte ens dig!

Förstå mig rätt, jag har ingenting emot djupa samtal, jag räds inga ämnen, jag tycker man ska kunna prata om allt. När man känner varandra. När man inte gör det väljer man ju hur man vill paketera sig själv. Och det är då jag har så svårt att fatta varför man vill presentera sig som en deppig svårmodsmänniska med relationsproblem. Jag antar att det handlar om murar, att brasklappa sig själv direkt så ingen ska kunna komma i efterhand och bli besviken.

Det måste ju dessutom gå hem, annars är det obegripligt varför så många kör den här approachen. 

Men jag tycker ändå det är trist och jag tänker inte lyssna på det.