But I won't do that

I går fick jag en lektion i schlagerjournalistik av tidningen Se och hör:s finest, inför att jag för första gången ska bevaka melodifestivalsfinalen på lördag. Mest gick lektionen ut på att artisterna inte blir arga om de för tusende gången får frågan ”hur känns det?” och att det brukar finnas gratis Fisherman's friends-shots på efterfesten. Det låter ju hur äckligt som helst, men sånt är livet som melodifestivalreporter antar jag. Han gick också igenom hela upplägget på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Nu känner jag mig inte så orolig längre. Förutom möjligen för att jag ska vara helt ensam och utlämnad på den där efterfesten, det känns som ett ställe man lätt kan bli det på.

Men äh, jag får väl bli kompis med Måns Zelmerlöv eller vad han heter då.

Efter denna fantastiska inblick i kändisjournalistikens värld gick jag vidare till en annan finest, närmare bestämt Jill. Vi drack öl på Kvarnen och skulle prata om allvarliga saker, men Jill kan tyvärr inte vara allvarlig. Eller, det kan hon, men hon kan inte vara allvarlig utan en humoristisk underton.

”Tyst med dig, jag försöker berätta en mycket sorglig och ledsam historia!” utbrast jag vid ett tillfälle när hon avbröt mig med nån oseriös kommentar för elfte gången.

”Förlåt!” sa hon och försökte se ångerfull ut. 

Sen skrattade vi så det ekade i lokalen.

Gotta love Jill. Allting blir roligare när man har en Jill. Hon får mig alltid att skratta så jag får kramp i magen.