One way ticket

Jag har stora planer. Alla kommer kanske inte uppskatta dem till fullo, eftersom de innebär att ni blir utan Emma i några månader, men jag tror det är det enda rätta. Äntligen får jag en chans att förstå det där tjatet om att möta våren i Paris, då kanske jag måste göra det också. Jag tror det.

I dag är jag lite trött, men glad. I går serverades jag den största kycklingschnitzeln jag någonsin har sett, det var en märklig, men angenäm upplevelse. Jag åt upp kanske en sjundedel av den. Det uppskattades inte. Måste tänja ut min mage mer till nästa gång.

Schitzel i kombination med några för många öl på en onsdagkväll leder oundvikligen till förvirrad Emma nästa morgon. Jag klädde på mig plaggen jag hittade först, kammade inte håret, glömde mitt visa-kort och mitt press-leg hemma och hade jag haft ett strykjärn igång hade min lägenhet troligen brunnit ner till grunden vid det här laget. Som tur är stryker jag aldrig mina kläder. Det verkar ju dessutom onödigt att börja med det när man är tröttare än någonsin. 

Eh, vad skriver jag om egentligen? Nu måste jag åka och hämta mitt pressleg så jag får ut min melodifestivalackreditering. Om ni vill stalka mig så kommer jag inom några minuter sitta på röda linjen söderut.

Hejdå!