På något sätt går det alltid bra till sist, den där paniken verkar vara en del i mitt sätt att jobba. Nu finns den här hos mig igen, eftersom jag vet att jag om en timme kommer att känna mig som en vilsen idiot utan koll på något alls. Det är min absolut värsta känsla.
Sedan kommer det ordna sig.
Det är min bästa känsla.
Schlagerreporter. Vem kunde tro det.
I dag har varit en bra dag. Jag tänkte sova länge, men väcktes så klart av telefonen klockan 09.23. Då gick jag upp och läste Hey Princess i stället. Den är rolig, men jag fattar inte allt. Är jag för ung, eller helt enkelt för otrendig? Efter denna populärkulturella aktivitet gick jag till Friskis, där jag hittade Karin. De senaste gångerna jag tränat har jag alltid hittat någon jag känner på passet. Himla praktiskt. Jag kan snart sluta bestämma träff med folk och enbart umgås via Friskis.
På tal om att bestämma träff. När jag åkte till jobbet på eftermiddagen tittade jag på min jobbmobil och upptäckte att jag fått ett fikaerbjudande från en bekant cirka sex timmar tidigare. Det var ju lite synd, särskilt eftersom han tydligen lämnar stan igen tidigt i morgon bitti. Det där med att enbart använda en mobil vore kanske inte så dumt ändå... Eller så skulle jag ju kunna sluta ge ut olika nummer. Jag brukar bara ge jobbnumret till folk jag inte har någon lust att umgås med på fritiden, men just den här personen fick det innan jag hade träffat honom, när jag trodde han var en fryntlig man i 50-årsåldern, eftersom han känner min mamma. Det var han inte, visade det sig.
Spännande utläggning detta känner jag. Han kommer nästa helg igen meddelade han i alla fall, då kanske han kan få bli uppgraderad till min privata mobil om han sköter sig. Som plåster på såren.
Nu: Globen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar