Sömnen

Jag vaknar mitt i natten av nervositet, ångest, eller vad det nu kan vara. Det känns i magen ungefär som när man är på högsta toppen av en berg- och dalbana och vickas över mot avgrunden. Det kan ju låta som en härlig känsla, men inte dygnet runt. Inte när den egentligen inte grundar sig i några härliga saker. Inte när den väcker mig klockan 02, 02:30, 03:15 osv tills jag både ger upp och går upp. I dag var jag så tidigt ute till jobbet att jag gick av tunnelbanan en station tidigare och gick sista biten, ändå var jag här innan nio. Likadant i går.

Inte heller kan jag äta, annat än möjligen på kvällen. Frukost finns inte en chans att jag skulle kunna få ner, berg- och dalbanekänslan går över i starkt illamående om jag ens tänker på mat. Det är alltid mina basala behov som slås ut först när obehagliga saker sker; mat och sömn. Precis när jag som mest skulle behöva framförallt sömn. Det bästa som finns är ju att sova och komma bort från världen ett tag.

En intressant iakttagelse är för övrigt hur många skumma gamla bekantskaper som plötsligt börjat höra av sig i dagarna. De säger det inte rakt ut, men en vild gissning är att de på något sätt fått veta vad som hänt. Jag fattar inte den grejen. Det är människor jag aldrig varit intresserad av förut, så varför skulle jag vara det nu?

I dag ska jag titta på en lägenhet i alla fall. Visserligen är jag rätt säker på att ägaren vill ha mycket mer i hyra än vad jag vill betala, men man får ge det ett försök. En bekant erbjöd mig också att hyra hans lägenhet, men det var bara februari och mars och jag tror det blir för meckigt att flytta fram och tillbaka. Kanske behöva återvända till mamma om jag inte lyckas hitta något annat när han kommer hem igen.. nä, det känns inte lockande. Synd ändå, för den ligger bra till och det är alltid skönt att hyra av någon man känner så den inte kan med att ta ut ockerhyra.

Efter i dag är jag ledig i tre dagar. Det blir en utmaning.