Fast jag sa aldrig det så klart, han hade nog bara tyckt att jag var konstig då. I stället försökte jag säga ”ehum ehum, how about some music?” ett par gånger i timmen (en gång körde vi ju 50 mil på en dag, ska jag behöva färdas så långt i tystnad och motorbrus allena?!) varpå han varje gång försökte mata in en skiva i sin bilstereo, vilket varje gång misslyckades eftersom stereon var för varm (enligt honom, min teori är att skivan var bränd) och jag blev varje gång lika glad, för jag tror inte jag och chaffisen delade smak för särskilt mycket alls, kanske främst inte musik.
Därefter började han ratta på radion, ”american music, yes?” och eftersom jag inte uppskattar chadissternas lovsång, judisk rap (det finns en uppsjö av varianter) eller arabisk... pop, så nickade jag jakande. Efter en lång stund hittade han alltid någon station (och vid det laget var min musiktörst ofta så stor att Shakira kändes som högvinsten), höjde litegrann, jag lutade mig tillbaka, kanske började nynna ... OCH DÅ SÄNKER HAN. Till noll. Vareviga gång. För att han behövde berätta något (nästan alltid ointressant), trodde att jag inte kunde sms:a i för höga toner, eller för att hans förbannade walkietalkie började pipa.
Och sen började det om igen. ”Ehum, ehum, the music?” ”Oh, yes, I have a cd here...”
Psykisk tortyr mina vänner. I sin ädlaste form.
I dag har jag hursomhelst gjort min allra första Spotify-playlist. Nu tror ni säkert att ni ska få den, men ha! den är få förunnad. Och fantastisk. Om jag får säga det själv. Ni vet att jag får det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar