Här sitter jag

På flygplatsen i Tel Aviv mitt i natten. Har precis utsatts för en light-variant av spanska inkvisitionen, det gick bra, men jag kan bli så fruktansvärt provocerad av israeliska gränsvakter. De ställer så vansinnigt irriterande frågor om saker som absolut inte spelar någon roll. I dag ville de exempelvis veta varför jag skickades till Israel i stället för den ordinarie Mellanöstern-reportern och då förstår ni att det redan ställts en hel del frågor för att komma fram till denna undran. ”Hon kunde inte”, svarade jag. När han då smällde till med ett ”varför då?” var jag farligt nära att smocka till honom. Hade vid det laget även tvingats gå igenom hela min pappas karriär, bostadsorter, arbetsgivare, släktingar samt redogöra för vilka personer jag möjligtvis träffat i landet. 

Jag: Jag har bara pratat med vanliga, civila, personer.

Han: Okej, du har inte träffat premiärministern eller någon liknande?

Jag: Nej, jag ringde förstås och frågade om han ville ta en fika, men han hade tyvärr inte tid.

Då skrattade faktiskt den israeliska gränsvakten ganska hjärtligt.

Det var tur.

Han kunde lika gärna surat ihop och gått igenom varenda liten pinal i min väska med en lupp. Jag borde verkligen sluta mopsa mig mot auktoritära människor i vissa lägen.

När jag hade visat upp mina samlade alster på min tidnings webbsida gav han i alla fall upp. Efter att ha frågat bland annat hur ofta webbsidan uppdateras förstås. Han lät sig nöja med svaret ”en gång per sekund”.

Gud, vad det ska bli skönt att komma hem nu känner jag. Checkpoint efter checkpoint, soldat efter soldat, det eviga viftandet med pass och presskort. Jag tror jag ska kosta på mig ett riktigt solskensleende mot den härliga svenska passkontrollanten på Arlanda (Gränsvakten: ”What is ”Arlanda”?) som kommer kasta en halv blick på mitt pass och sedan nicka stumt. Man tänker sällan på hur himla fina de egentligen är i jämförelse med många andra!

ps. Innan jag fördes till det särskilda lilla hörnet där gränsvakter gillar att plåga journalister och annat pack singlade de fem vakterna som hade jour SLANT om vem som skulle behöva ”ta mig”. Smickrande! Verkligen!