Upptäckter

Har i ungefär hela mitt liv haft komplex för att min haka i det närmaste är obefintlig. I dag när jag åkte hem från Göteborg lyckades jag dock med konststycket att slå i stålramen på tågsätet framför mig – med hakan – när jag skulle sätta mig ner. 

Måste kanske omvärdera dess obefintlighet nu då. (Det gjorde förresten väldigt, väldigt ont kan jag meddela.)

Förutom denna stora insikt har jag firat min lillkusins student och träffat en massa släkt, nästan svettats ihjäl och fått konstaterandet ”ja, det ligger väl i blodet” uppskattningsvis sju gånger. Om någon undrar vad det är som ligger i blodet så får ni fråga någon annan, för jag orkar verkligen inte prata om det mer just nu.

En annan sak jag inte orkar med är att alla människor jag träffade enstaka gånger som bebis tycks anse sig ha rätt att ställa alla intima frågor de kan komma på till mig. Det blir liksom lite märkligt att plötsligt behöva förklara hur jag upplevde mina föräldrars skilsmässa inför någon jag knappt minns namnet på. Förstår inte det där, men antar att det ligger i att jag för alltid är ett barn i deras ögon.

Funderar på att börja ställa samma motfrågor och kolla vad jag får för reaktioner.

Men det var himla kul att träffa min farbror och faster, som jag inte sett på säkert två år. Min farbror kallar mig alltid Emmschen. Det tycker jag är fint.

Och Oskar var tvungen att åka till Schweiz till slut, men han hann vara med på Jills räkbåt. Räkbåt. Vilken otroligt underskattat sysselsättning! Men mer om det en annan dag.